En av dem , som efter masshäktningarna i oktober av män från 15 år lyckades ta sig hit över med hustru och barn , förklarade , att man inte kunnat tro på allt , som berättats om övervålden på kontinenten . Normala , sunda människor ha svårt att fatta , att sådana grymheter kunna begås , som verkligen begåtts och fortfarande Ingås i våra dagars Europa . Och tror man på uppgifterna , så fordras det fantasi för att riktigt fatta innebörden av det fasansfulla . Judarna i Norge ville inte tro på att det , som nu har drabbat dem , verkligen skulle inträffa . Det gjorde inte heller på sin tid de tyska judarna beträffande sig . Aldrig kan det ske hos oss , sade österrikiska judar ett par dagar före Hitlers inmarsch i deras land . Ingenstans ville flertalet judar tro , att något så hemskt , som sedan inträffade , skulle kunna hända i deras land . Vad de norska judarna beträffar , så inbillade de sig , att rikskommissarien Terbovens förordning av sept . [ 940 , som tillförsäkrade alla trossamfund i Norge fri religionsutövning , även gällde dem i deras egenskap av mosaiska trosbekännare . Ofta uppdykande rykten från utlandet om att pogromer förestodo mot dem fäste de mindre avseende vid än vid nämnda förordning om religionsfrihet , som i stort sett lugnade dem . De hade trots de gångna årens erfarenheter inte fattat , att ett nazistiskt löfte ägei giltighet blott så länge det har en viss funktion att fylla . Man oroades därför inte något vidare över att Gestapo redan i maj 1 94 0 krävde en förteckning av de judiska församlingarna i Oslo och Trondheim över deras medlemmar , att en del norska judar berövades sina radioapparater och att emigranterna måste anmäla sig hos Gestapo . Några häktningar eller övergrepp förekommo inte heller omedelbart . Ett rykte om att en pogrom förbereddes mot Oslos judar uppdök åter i februari 1941 , men visade sig vara falskt alarm , och då identitetskort infördes på våren detta år , fingo judarna precis samma kort som de övriga invånarna . Den antisemitiska hetsen i pressen , framför allt i Aftenposten och Fritt Folk , var inte heller särskilt oroväckande . Det var de vanliga fraserna om Alljuda , som i förbund med den engelsk-ame-rikanska plutokratin och bolsjevismen skulle ha anstiftat det pågående kri
get . Mot de norska judarna förekom ingen utpräglad hets , och Der Stiirmers norska
motsvarighet , Hirdmannen , framhöll till och med jämt och ständigt , att de inte kunde göras ansvariga för kriget , som helt var världsjudendomens skuld . Man invaggade sig i en viss trygghet , fast orosmolnen hopades . Sommaren 1941 måste alla norska judar lämna ifrån sig sina radioapparater ii Oslo rörde det sig om c : a 100 ) , men två månader senare drabbade samma åtgärd även alla övriga norrmän . Att flera judar häktades under undantagstillståndet i september , varax- en för brott mot förbudet att vistas ute efter klockan 20 ( han had . 1 1 åträffats utanför sitt hem tre minuter efter den tillåtna tiden , vilket kostade honom åtta månader i Grinis koncentrationsläger ) , betraktades inte heller som något alltför skrämmande tecken . De händelser , som samma höst utspelades i norra delen av landet , tycktes lika litet ha skapat någon panik bland judarna i Oslo . Då skötos som bekant fyra judar i Trondheim , anklagade för att ha sänt radio
telegram till England . * Kort efteråt arresterade Gestapo judarna i Trondheim , omkring 200 personer , varav c : a 50 män . Samma öde drabbade de par judar , som levde i Narvik , Tromsö och andra mindre städer , och deras ägodelar beslagtogos . Personer , som tillhörde Nasjonal Samling , fingo överta varulagren efter de häktade , som haft affärer . Som motiv för arresteringarna och konfiskeringarna angavs hamstring samt vägran att expediera tyska soldater . De häktade skickades till koncentrationslägret i Falstad , där de fingo utstå en mycket dålig behandling . Sedan sändes de på militärt tvångsarbete till Kvenangen i Nordnorge . Även söder om Trondheim häktades judar . Detta var fallet med man- * I själva verket förhöll det sig därmed på följande sätt . Ett icke-judiskt biträde i en av de fyra judarnas affär hade kommit över en illegal tidning , som han studerade just som en partimedlem i Nasjonal Samling kom in för att handla . Kunden upptäckte tidningen och alarmerade genast polisen , som häktade biträdet , affärsinnehavaren , dennes bror samt två andra judar , som av en ren slump tittade in i affären just som häktningen pågick .
nen i den enda judiska familjen i Ålesund , vilken också skickades till Falstad . Samma öde drabbade samtliga sju judiska män i Kristiansund , och fyra . som voro bosatta i Elverum . fördes till Grini . Den enda juden i Haugesund hade redan 1 940 sänts till Tyskland , där han kort tid efteråt avled . I Stavanger arresterades en judisk affärsman den 9 april 194 T , då han i likhet med stadens övriga köpmän stängde sin butik klockan 13 i stället för klockan 15 , som var påbjudet . Men i Bergen med dess få judar samt i Oslo hade under hela denna tid endast förekommit några häktningar . I huvudstaden var det förhållandevis lugnt ända till nu i höstas . Man hade visserligen lagt beslag på judiska familjers våningar , i de flesta fall med möbler , servis och tvätt , men dylika konfiskeringar drabbade även andra norrmän . Det var ju inte heller något uppseendeväckande , att det var några judar bland de oslobor , som ålades dryga summor för det engelska bombardemanget mot deras stad den 25 september i år , eller att villor i Oslo och dess omnejd , som även ägdes eller beboddes av judar , efter ett par timmars varsel måste överlämnas till de styrande med möbler och ( ivriga inventarier . Efter ett par års ockupation hade man hunnit vänja sig vid raden av övergrepp , som begingos av Gestapo , den tyska militären , civilmyndigheterna och hirden . Främsta anledningen till att inte flera norska judar i tid sökte undkomma var . att de kände sig som goda norrmän — många av dem hade som befäl eller menige deltagit i striderna under april till juni 1 940 — och ville dela de övriga norrmännens öde . De voro tydligen inte på det klara med att de i fiendens ögon inte betraktades som några norrmän , att de voro skyddslösa judar , vilkas öde var beseglat . En antydan därom var också , att ett J — samma tecken som de tyska judarna tidigare haft i sina pass ¦— senare stämplades på deras identitetskort , varigenom myndigheterna fingo noggrann uppgift om alla judar i landet . De norska judarna voro lika litet på det klara med att deras kristna landsmän i det avgörande ögonblicket inte skulle vara i stånd att rädda dem undan förföljarna . Flertalet judar stannade där de voro . De gjorde inga ansatser att
undkomma , inte ens när ryktet sipprat ut att Terboven gjort upp listor över judar , som så småningom skulle deporteras till Polen . Denna höst upprättades också en särskild judebyrå i Gestapos norska högkvarter , som förberedde deportationen . Men man trodde , att det inte skulle bli några pogromer eller liknande excesser , bara man fogade sig efter de utfärdade förordningarna — de tyska som alltid garanterade rättsskydd åt dem , som uppförde sig lydigt , och de quislingska som angåvos gälla landets alla invånare utan undantag . Grymt missräknade man sig . Med ett slag deporterades flertalet av Norges judar . Dödsskottet torsdagen den 22 oktober mot en norsk gränspolis på tåget nära Halden inledde den utveckling , som utmynnade i deportationen , vilken betecknats som den största tragedi , som hittills utspelats i det ockuperade Norge , Gärningsmannen , som avfyrade det dödande skottet , var inte jude , han hette Jensen , men ett tiotal judar , Mim befunno sig på tåget och antagligen hade annat fly till Sverige , gjordes ansvariga för dådet , fast de inte haft något med det att skaffa . De häktades . Dagen därpå arresterades deras familjer , och på lördagen och söndagen gick ryktet , att alla judar i Oslo med omnejd samt de ännu fria judarna i de övriga delarna av landet skulle drabbas av samma öde . Natten till måndagen igångsattes också människojakten . Medlemmar av hirden , norska statspolisen och Germanske SS Norge hemsökte alla judiska hem . Samtidigt med att dessa plundrades grep man alla manliga familjemedlemmar över 15 år . Flertalet fördes först till koncentrationslägret Bredtvedt utanför Oslo och några dagar senare i boskapsvagnar till Tönsberg . En del judar , som vid tillfället voro borta , anmälde sig frivilligt hos polisen , och på en del håll tog man kvinnor som gisslan i männens frånvaro , tills dessa anmält sig . Bland de häktade voro blinda , lytta och sinnessjuka , och även från sjukhusen hämtades offren trots läkarnas protester . Koncentrationslägret vid Tönsberg var ohyggligt i början . I de nyresta barackerna funnos varken fönster eller dörrar , varken stolar eller bäddar , varken ljus eller kaminer , varken matbestick eller tvättfat ; och maten var jämmerlig . Först när några behjärtäde läkare
i Tönsberg trätt emellan , blev det en förändring till det bättre . Alldeles som dödsskottet mot den tyska legationsmannen i Paris för fyra år sedan togs som förevändning för en redan planerad aktion ( pogromer på tyska judar och nedbrännande av deras synagogor ) , blev också dödsskottet på tåget mellan Oslo och Halden den föregivna orsaken till det slutliga dråpslaget mot den norska judenheten . Man behövde just då våldsamt stegrade judeförföljelser som avledningsmanöver . Ett allt starkare missnöje hade nämligen på sistone gjort sig märkbart bland hirdens medlemmar , vilket kom till uttryck i misshandel av någon Quislingminister och andra ledande partimän . Anledning till missnöje bland Nasjonal Samlings anhängare var väl också . att Ouisling och de andra herrarna i toppen skaffade sig praktfulla bostäder och andra förmåner . De andra ville också ha någon glädje av sin anslutning till det norska nazistpartiet , och så släpptes de lösa på judarna och deras ägodelar . SA : s stabchef Victor Lutze gjorde vid ett anförande inför hirden i Oslo den 21 november judarna ansvariga för världens alla olyckor och hävdade , att Norge aldrig skulle kunna bli fritt igen utan judendomens fullständiga besegrande . Fem dagar senare grepos åldringar , kvinnor och barn , vilkas hem plundrats månaden förut , och tillsammans med de c : a 500 judiska män från T 5 år , som tidigare hade transporterats till Tönsberg , släpad . - de till hamnen i Oslo och fördes ombord på en tysk båt för vidare befordran till Europas skräckkammare , som nyordningens Polen riktigt karakteriserats . * När vinterstormarna kommo till Skandinavien med våt snö och isig . stickande kyla avgick ett tyskt skepp med en tätt instuvad last av männir , som av inkräktare förvisats från sitl hemland , bara för att de voro judar . Slavskeppet ångade längs Sveriges kust — över Kattegatt , genom Öresund och vidare över Östersjön till den tyska kusten . Även med spädbarn och åldringar ombord . Mot ett kvalfullt slut . Sprid Judisk Krönika
GOOGLE:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar