https://www.aamulehti.fi/kotimaa/art-2000011583330.html
Toivon Jumalan siunausta ja rauhallista toipumisaikaa kuntoutusvaiheeseen moderaattien veteraanipolitiikolle kansanedustajallemme.
lördag 25 oktober 2025
torsdag 23 oktober 2025
Warsovan getton kansannousun taistelijoista viimeinen elonjäänyt Michal Smuss Z"L , 99 vuoden iässä siirtynyt ajasta ikuisuuteen
Michael Smuss, the last surviving member of the Warsaw Ghetto Uprising, passed away at the age of 99 on Thursday.
A month ago, German Ambassador to Israel Steffen Seibert awarded him the "Order of Merit," the highest honor given by the Federal Republic of Germany, in recognition of his contributions to Holocaust education and to promoting dialogue between Germany and Israel.
"I was saddened to hear of Michael Smuss' passing," Seibert said this morning. "He dedicated his life to teaching about the Holocaust. I will never forget the 'Zikaron BaSalon' event with him. Just last month, I had the honor of presenting him with the Federal Cross of Merit."
onsdag 22 oktober 2025
Suomen ICEJ yhdistyksen palstalta löytyy Israelin Presidentin sana ICEJ:n suomalaisille
22.10. ke 2025
Presidentti Isaac Herzog: ”Olette voiman, lohdun ja valon lähde tämän musertavan pimeyden aikana”
”Pimeimpänä hetkenämme, tasan kaksi vuotta sitten, 7. lokakuuta, astuitte rohkeasti esiin. Koitte kutsun sydämissänne ja uskossanne tulla auttamaan Israelin kansaa Israelin maassa. Teidän huolenpitonne tavoitti niin monia ja sai aikaan niin paljon hyvää”, sanoi presidentti Herzog.
Hän kiitti kristittyjä erityisesti siitä, kuinka he ovat omissa maissaan taistelleet antisemitismiä vastaan, torjuneet Israelia koskevia valheita, levittäneet totuutta juutalaisvaltiosta sekä rukoilleet panttivankien puolesta. ”Olette voiman, lohdun ja valon lähde tämän musertavan pimeyden aikana!”
Lisäksi Presidentti Herzog antoi tunnustusta kristilliselle suurlähetystölle, joka on vuosikymmenten ajan toiminut ”kristillisen ystävyyden, solidaarisuuden ja toiminnan maailmanlaajuisena äänenä Israelin puolesta”.
”Rakkautenne Israelia kohtaan ei ole uutta. Kun muut lähtivät Jerusalemista, te tulitte ja sanoitte, kuten Abraham, ”Hineini”: ”Me olemme täällä. Seisomme Israelin valtion, Israelin kansan ja Pyhän kaupungin rinnalla."
Lähi-idän alueen tulevaisuuden suhteen Herzog muistutti, etteivät psalminkirjoittajan sanat "etsikää rauhaa ja pyrkikää siihen" ole vain unelma, vaan vaatimus meille – että tekisimme kaikkemme rauhan toteuttamiseksi.
”Presidentti Trumpin viisi vuotta sitten välittämät historialliset Abrahamin sopimukset avasivat oven uudelle suvaitsevaisuuden, ymmärryksen ja kumppanuuden tulevaisuudelle alueella. Emme koskaan hylkää näkyä alueesta, jossa Abrahamin lapset voivat elää ja asua yhdessä rauhassa”, sanoi Herzog.
Lopuksi presidentti Herzog kiitti ICEJ:tä sekä kristillisiä sionistiyhteisöjä ympäri maailmaa. ”Jumala siunatkoon teitä Israelin siunaamisesta, ja siunatkoon Hän Jerusalemia. … Levittäköön Hän rauhan lehtimajansa kaikkien tätä maata rakastavien ylle!”
FACEBOOK sivulta löytynyt artikkeli: Yael Levontin, Ruotsin Israelinystävien sivuilta.22.10.2025
Yael Levontin Lokakuun 7. päivän 2023 arkeologiasta . NOVA festivaalin aikainen massamurhan päivä.
Mikä kauhu on kohdannut ihmisyyttä! Ensimmäistä kertaa Israelin historiassa on arkeologit hälytetty kokoon tunnistamaan meidän oman aikamme ihmisen jäännöksiä. Tällainen on tapahtunut nyt vuoden 2023 lokakuun 7, päovän massamurhan jälkeen (7.10.2023).
- The horror that defied humanity: for the first time in Israel’s history, archaeologists were called upon to identify human remains from the October 7 massacre.
On kertomuksia, joita ihmismieli ei kykene vastaanottamaankaan. Sellaisia tosittapahtumia, joita ei edes sodan, terrorismin ja menetysten kovettamatkaan eivät kestä kohdata kasvokkain, Lokakuun seitsemäs murti meissä jotakin - kyvyn pystyä käsittämään julmuutta. Ja nyt on päivänvaloon raottumassa jokin jäätävimmän jäytävimmän julmuuden dokumentin luku
- There are stories the mind cannot absorb. Realities that even those hardened by war, terror, and loss cannot face. October 7 broke something in us — the ability to comprehend cruelty. And now, one of its most haunting chapters is coming to light.
Israelin on täytynyt tehdä jotain aivan ennenkuulumatonta, jota he eivät ole koskaan aiemmin tehneet, koska terroristit polttivat ruumiita, repivät paloiksi ihmisiä ja jättivät jäljelle vain tuhkaa ja luita; Israel kutsutti kokoon Antiikkivirastonsa arkeologit: he ovat ikivanhojen sivilisaatioiden asiantuntijoita .. ja nyt heitä tarvittiin tunnistamaaan murhattuja.
- Because the terrorists burned bodies, tore people apart, and left behind only ashes and bone, Israel had to do something it had never done before: summon archaeologists from the Israel Antiquities Authority — experts in ancient civilizations — to help identify the murdered.
Arkeologit! He ovat henkilöitä, jotka ovat koko elämänsä antaumuksella ja innolla koonneet yhteen menneisyyden savisirpaleita ikivanhoilta ajoilta, kiinnostuneina löytämään tuhansien vuosien takaisen historian jäännöshiukkasia, Näitä samoja henkilöitä pyydettiin nyt apuun tunnistamaan, mitä ihmisistä oli jäänyt jäljelle- sillä ei ollut mitään muuta kuin jäännöksien hiukkasia.
- Archaeologists. People who spend their lives piecing together pottery shards from the distant past, thrilled to uncover traces of history thousands of years old. Those same people were now asked to help identify what was left of human beings — because there was nothing else left to recognize.
Kun yksi heistä selosti perusteellisesti työnsä tuloksia, hänen sanansa saivat veren hyytymään suonissa: "Silloin kun aukaisin tutkittavan pakkauksen, tunnistin heti, ettei kyse ollut ikivanhasta historiasta, Siinähän oli kahdeksan-vuotiaan lapsen luu Gazan rajalta: tuore luu, vain päivän vanha. En ikinä olisi kuvitellut, että tulisin tunnistamaan lapsia Israelissa - tällä tavalla" .
- One of them recounted, his words freezing the blood: “I opened a bag at the site and knew instantly — this wasn’t part of ancient history. It was the bone of an eight-year-old child from the Gaza border. A fresh bone, just days old. I never imagined I’d be identifying children in Israel. Not like this.”
Toinen taas kertoi: "Arkeologiassahan sinä olet etsimässä taustakertomusta jäännöksille. Mutta tässä ei ollut kertomus kyseessä - oli joku henkilö. Joku joka oli poltettu olemattomiin. Löysin pienen korvakorun, ehkä pikkutytölle kuuluvan ja se sormus oli liekkien sulattama. Tällöin käsitin: En ollut etsimässä henkilön kertomusta. Olin etsimässä henkilön itsensä nimeä."
- Another said: “In archaeology, you search for the story behind the remains. Here, there was no story — only a person. Someone burned to nothing. I found a tiny earring, maybe a little girl’s, melted by the flames. That’s when I understood — I’m not searching for history. I’m searching for a name.”
Kolmas arkeologi puhui kuiskaten. "Me pystymme tunnistamaan luita, jotka ovat tuhansia vuosia vanhoja ainoastaan niiden rakenteen ja muodon perusteella. Mutta tässä.. tässä oli eri tavalla. Luuta oli sulautuneena metalliin, muoviin, hampaisiin, tuhkaan. Tällainen ei ole tiedettä. Tämä on tuskaa. "
- A third whispered: “We can recognize bones that are thousands of years old by texture and shape. But this… this was different. Bone fused with metal, with plastic, with teeth, with ash. This isn’t science. It’s agony.”
Eivät he tällä kertaa olleet löytämässä ikivanhoja temppeleitä tai raunioita. He olivat ryömimässä Gazan rajan yhteiskuntien kotien jäänteissä ja istumassa loputtomilta tuntuneet tunnit tunnistuslaboratorioidensa metallipöytien äärellä taistelemassa ihmisarvon viimeisten riekaleiden puolesta. He olivat lajittelemassa elämän ja kuoleman fragmentteja, siruja: palanut sormus, lapsen nimeä kantava rannerengas, maanviljelijän puukko, ystävyysketju, kodin avain kotiin, jota ei enää ole olemassa- kaikki tämä vyyhtiytyneenä ihmisen maallisiin jäännöksiin.
- They weren’t uncovering ancient temples or ruins. They were crawling through what was left of homes in the Gaza border communities, sitting for endless hours at metal tables in identification labs — fighting for the last shred of human dignity. Sorting through fragments of life and death: a burned wedding ring, a bracelet with a child’s name, farmer’s knife, a friendship band, a key to a home that no longer exists — all tangled with human remains.
Yksi arkeologista mainitsi hiljaa: "Koko elämäni olen pyrkinyt ymmärtämään keitä me (ihmiset) olemme olleet, Nyt olen yrittämässä vain palauttaa ennalleen ihmisarvon niille, jotka ovat raastettu pois olemassaolosta varmistaakseni, ettei kukaan jää nimeltä tuntemattomaksi eikä muutu nimeä vailla olevaksi tuhkaksi#.
- One of them said quietly:“All my life, I tried to understand who we were. Now I’m just trying to restore dignity to those who were erased — to make sure no one remains anonymous, no one turns to nameless ash.”
Arkeologit pitivät täten käsissään todistetta, josta tuli koko kansan itkun huuto --paketteittain ihmisluita sekoittuneina toisiinsa, lasten vanhempia, jotka vielä kuolemassakin pitivät lapsia sylissään, ihmisiä, jotka oli kovassa kiireessä haudattu, jotta heidät saatettaisiin myöhemmin identifioida.
- They held in their hands evidence that became a nation’s cry — bags of human bones mixed together, parents still holding their children in death, people buried in haste just so they could be identified later.
Toinen arkeologi kyynelien keskeltä sanoi matalalla ääänellä. "En ole koskaan vavissut järkytyksestä arkeologisten kaivausten aikana. Mutta tällä kertaa minä vapisin, sillä täällä tiesin koskettavani veljiäni, sisariani, kansaani. Tämä on tuskan historiaa, mitä ei jaksa kestää".
- Another whispered through tears: “I’ve never trembled during an archaeological dig. But here, I trembled. Because here, I knew I was touching my brothers. My sisters. My people. The history of an unbearable pain.”
Maailman imiskunnan täytyy kuulla tämä - ja ymmärtää tapahtumien koko todellinen mittakaava. Kun kansan on hälytettävä arkeologit identifioimaan murhattuja kansalaisiaan - onko se enää edes sotaa? Ei se ole politiikkaa. Ei se ole vain rajakonfliktia.
- The world needs to hear this — to understand the true scale of what happened. When a nation has to summon archaeologists to identify its murdered citizens, this is no longer war. It’s not politics. It’s not a conflict over borders.
Se on ihmisarvoa, ihmisyyttä vastaan tehty rikos - yritys tuhota olemattomiin kansaa jättämättä mitään maallista jäännöstä jäljelle.
- It is a crime against humanity — an attempt to erase people so completely that nothing remains.
Tämä on totuus lukakuun 7.päivästä 2023 ja tämän totuuden pitää tulla kerrotuksi eikä siitä pidä koskaan vaieta. Me emme unohda. Me emme anna anteeksi. Emme keskeytä työtämme. Tulemme palauttamaan jokaiselle nimen, kunnioittamaan jokaisen elämää ja pitämään heidät aina muistoissamme. Ovathan he meidän kansaamme ja meidän sukuamme.
- This is the truth of October 7 — a truth that must be told, and will never be silenced.
We will not forget.
We will not forgive.
We will not stop.
We will return every name, honor every life, and carry them with us forever.
Because they are our people.
And they are our family.
Photo credit
torsdag 9 oktober 2025
Suomessa kristityissä syntyi 1900-luvulla erityinen rakkaus Israelia kohtaan: Karmel-yhdistys on yksi heijastus .
https://helda.helsinki.fi/server/api/core/bitstreams/253cac3c-9795-4a0d-992e-66263b89aec3/content
Tämä Israelinrakkaus oli Israelin valtiota muodostava henki seurakunnassa, sillä Henki valaisi, että oli tullut aika, jolloin Jumala kokoo Israelin kansan takaisin Luvattuun Maahan. tähän Hengen virtaan haluttiin osallistua ja moni lähti käytännön töihin kibbutseillle.
Politiikan ja talouden tutkimuksen laitos
Valtiotieteellinen tiedekunta
Helsingin yliopisto
JA SANA TULI VALTIOKSI
SUOMALAISEN KRISTILLISEN SIONISMIN
AATEHISTORIA
Timo R. Stewart
Väitöskirja esitetään Helsingin yliopiston valtiotieteellisen tiedekunnan
suostumuksella julkisesti tarkastettavaksi yliopiston Päärakennuksessa,
Auditorium XV [Unioninkatu 34], tiistaina 19. toukokuuta 2015, klo 12.
Helsinki 2015
Joosuan kirjasta paikannimiä. Luku10, Luku 16:3, 16:5. Beet-Chooroon Eljoon, Beet-Chooroon Tachtoon
Kirjassa Raamattua alkukielellä (1946, Helsinki) kirjoitetaan hebreaa suomalaisen ääntämisen mukaisesti ja otsikossa käytäntätä vanhaa suomalaista fonetiikkaa. Kirja on Jehovan todistajain kirjapainosta, Helsingistä, Kanava kirjapaino kustannusyhtiönä .
Luin tänään tämän kirjan ja Mecho Mamre Hebrew Bible tekstin avulla n. 10 lukua Joosuan kirjaa ja vaitsin yhden kirjassa mainitun kaupungin lähemmin tarkasteltavaksi. Se näyyttää olevan kaksiosainen, kuten Nasaret nykyaikana:Ylä-Nasaret (uusi kaupunki) ja Ala-Nasaret ( vanhakaupunki, Beit-Horon- oli jo Joosuan aikana kaksi eri keskusta ja ilmeiseti niiden välillä oli solaa tai laaksoa, jota käytettiin kulkutienä. Nämä ovat ikivanhoja paikkamerkkejä Benjaminin ja Efraimin alueen rajankäynnissä. Beit-Horon on leeviläiskaupunkeja.
Israel on elvyttänyt tämän leeviläiskaupunkinsa Beit-Horon 1977, kertoo Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Beit_Horon
Encyclopedia
BETH-HORONbeth-ho'-ron
(beth-choron (other Hebrew forms occur); Bethoron, probably the "place
of the hollow"; compare Hauran, "the hollow"):
1. The Ancient Towns:
The name of two towns, Beth-horon the Upper (Joshua 16:5) and Beth-horon the Lower (Joshua 16:3), said to have been built (1 Chronicles 7:24) by Sheerah, the daughter of Beriah. The border line between Benjamin and Ephraim passed by the Beth-horons (Joshua 16:5; Joshua 21:22),
the cities belonging to the latter tribe and therefore, later on, to
the Northern Kingdom. Solomon "built Beth-horon the upper, and
Beth-horon the nether, fortified cities, with walls, gates, and bars" (2 Chronicles 8:5 1 Kings 9:17).
From
Egyptian sources (Muller, As. und Europa, etc.) it appears that
Beth-horon was one of the places conquered by Shishak of Egypt from
Rehoboam. Again, many centuries later, Bacchides repaired Beth-horon,
"with high walls, with gates and with bars and in them he set a
garrison, that they might work malice upon ("vex") Israel" (1 Maccabees
9:50, 51), and at another time the Jews fortified it against Holofernes
(Judith 4:4, 5).
2. The Modern Beit Ur el foqa and el tachta:
These
two towns are now known as Beit Ur el foqa (i.e. "the upper") and Beit
Ur el tachta (i.e. "the lower"), two villages crowning hill tops, less
than 2 miles apart; the former is some 800 ft. higher than the latter.
Today these villages are sunk into insignificance and are off any
important lines of communication, but for many centuries the towns
occupying their sites dominated one of the most historic roads in
history.
https://bibleatlas.org/beth-horon.htm
3. The Pass of the Beth-horons:
When (Joshua 10:10)
Joshua discomfited the kings of the Amorites "he slew them with a great
slaughter at Gibeon, and chased them by the way of the `Ascent of
Beth-horon.' " When the Philistines were opposing King Saul at Michmash
they sent a company of their men to hold "the way of Beth-horon."
This
pass ascends from the plain of Ajalon (now Yalo) and climbs in about
3/4 hr. to Beit Ur el tachta (1,210 ft.); it then ascends along the
ridge, with valleys lying to north and south, and reaches Beit Ur el
foqa (2,022 ft.), and pursuing the same ridge arrives in another 4 1/2
miles at the plateau to the North of el Jib (Gibeon). At intervals along
this historic route traces of the ancient Roman paving are visible. It
was the great highroad into the heart of the land from the earliest
times until about three or four centuries ago. Along this route came
Canaanites, Israelites, Philistines, Egyptians, Syrians, Romans,
Saracens and Crusaders. Since the days of Joshua (Joshua 10:10)
it has frequently been the scene of a rout. Here the Syrian general
Seron was defeated by Judas Maccabeus (1 Maccabees 3:13-24), and six
years later Nicanor, retreating from Jerusalem, was here defeated and
slain (1 Maccabees 7:39; Josephus, Ant, XII, x, 5). Along this pass in
66 A.D. the Roman general Cestius Gallus was driven in headlong flight
before the Jews.
Now the changed direction of the highroad to Jerusalem has left the route forsaken and almost forgotten. See PEF, III, 86, Sh XVII.
E. W. G. Masterman
BETH-HO'RON, Levitical cities in Ephraim, there were two of this name, the Upper and the Lower, 1 2/3 ms. a partthe lower guarded the pass down the valley to the coast of the Mediterranean. Mentioned 14 times. The Upper was 10 and the Lower 11 1/2 ms. n.w. of Jerusalem.
Occurrences
Joshua 10:10
Yahweh confused them before Israel, and he killed them with a great
slaughter at Gibeon, and chased them by the way of the ascent of Beth
Horon, and struck them to Azekah and to Makkedah.Joshua 10:11 It happened, as they fled from before Israel, while they were at the descent of Beth Horon, that Yahweh cast down great stones from the sky on them to Azekah, and they died. There were more who died from the hailstones than who the children of Israel killed with the sword.
Joshua 16:3 and it went down westward to the border of the Japhletites, to the border of Beth Horon the lower, even to Gezer; and ended at the sea.
Joshua 18:13 The border passed along from there to Luz, to the side of Luz (the same is Bethel), southward. The border went down to Ataroth Addar, by the mountain that lies on the south of Beth Horon the lower.
Joshua 18:14 The border extended, and turned around on the west quarter southward, from the mountain that lies before Beth Horon southward; and ended at Kiriath Baal (the same is Kiriath Jearim), a city of the children of Judah. This was the west quarter.
Joshua 21:22 Kibzaim with its suburbs, and Beth Horon with its suburbs; four cities.
1 Samuel 13:18 and another company turned the way to Beth Horon; and another company turned the way of the border that looks down on the valley of Zeboim toward the wilderness.
1 Kings 9:17 Solomon built Gezer, and Beth Horon the lower,
1 Chronicles 6:68 and Jokmeam with its suburbs, and Beth Horon with its suburbs,
1 Chronicles 7:24 His daughter was Sheerah, who built Beth Horon the lower and the upper, and Uzzen Sheerah.
2 Chronicles 8:5 Also he built Beth Horon the upper, and Beth Horon the lower, fortified cities, with walls, gates, and bars;
2 Chronicles 25:13 But the men of the army whom Amaziah sent back, that they should not go with him to battle, fell on the cities of Judah, from Samaria even to Beth Horon, and struck of them three thousand, and took much spoil.
onsdag 8 oktober 2025
Suomen Norjan ja Tanskan juutalaisista Holokaustin vuosina. Ruotsin tarjoamasta elämäntien osuudesta.
ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS
Studia Historica Upsaliensia 233
Editores: Torkel Jansson, Jan Lindegren & Maria Ågren
& THE UPPSALA P ROGRAMME FOR HOLOCAUST AND GENOCIDE S TUDIES
Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications 2
Editors: Tomislav Dulić, Paul A. Levine & Ivana Maček
Karin Kvist Geverts
E TT FRÄMMANDE ELEMENT I NATIONEN
Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944
Summary: A Foreign Element within the Nation
Swedish Refugee Policy and the Jewish Refugees 1938–1944
Identifiers
URN: urn:nbn:se:uu:diva-9203ISBN: 978-91-554-7250-4 (print)ISBN: 978-91-977434-1-9 (print)OAI: oai:DiVA.org:uu-9203DiVA, id: diva2:172387KAPITEL 7. Behandlingen av judiska flyktingar från de nordiska länderna 183
Judiska flyktingar ifrån Norge 184
Judiska flyktingar ifrån Danmark 195
Judiska flyktingar ifrån Finland 202
Delsammanfattning: De judiska flyktingarna och den nordiska tanken 207
sivu 202
Judiska flyktingar ifrån Finland
I den sista delundersökningen studeras hur myndigheterna hanterade för-
frågningar om överförande av ett antal judiska flyktingar i Finland till Sverige.
Undersökningen bygger till stor del på tidigare forskning men också på material
i Utrikesdepartementets arkiv. I tidigare forskning har de judiska flyktingarnas i
Finland öde behandlats i begränsad omfattning. Frågan om överflyttningen till
Sverige av utländska judar har i svensk forskning bara berörts kortfattat av
Hansson och Levine.83
82 Denna tolkning får också stöd av Levines forskning som visar att Engzell var väl förberedd på
vad som kunde komma att hända i Danmark, se densamme 1998, s. 232–233.
83 Hansson 2004, s. 140–142. Levine nämner de judiska flyktingarna i Finland mycket kortfattat
men diskuterar inte hur behandlingen av dessa stämmer överens med exempelvis broder-
folkshypotesen, se densamme 1998, s. 202, 204. Frågan tycks inte heller ha kommit upp i riks-
dagsdebatterna, se Byström 2006, passim. För utländsk forskning se Hannu Rautkallio, Finland
and the Holocaust. The Rescue of Finland’s Jews, New York 1987; William B. Cohen & Jörgen
Svensson, ”Finland and the Holocaust”, Holocaust and Genocide Studies, 1995:1; Svante Lundgren,
”En finlandssvensk ’rättfärdig bland folken’. Atos Wirtanens kamp för de judiska flyktingarna i
Finland”, Historisk Tidskrift för Finland, 2003:1.
sivu 203
203
Innan jag redogör för diskussionen om överflyttningen krävs en kort
bakgrund om situationen i Finland. Finland var förvisso inte ockuperat men ett
hot fanns likväl där mot denna grupp eftersom landet stred på samma sida som
Tyskland under det så kallade fortsättningskriget (juni 1941 till september
1944). Finland hoppades att med tysk hjälp kunna återta det som gått förlorat i
vinterkriget (november 1939 till mars 1940) men samarbetet innebar också att
landet hamnade i ett beroendeförhållande till Tyskland. Förutom det militära
samarbetet fanns det ett samarbete mellan den finska statspolisen (Valpo) och
den tyska hemliga polisen (Gestapo).(84)
Heinrich Himmler, den högste ansvarige för ”judepolitiken” i Nazityskland,
besökte Finland i juli 1942 och i oktober samma år arresterade Valpo utländska
judar i syfte att deportera dem till det av Tyskland ockuperade Tallinn. Det är
oklart om arresteringarna var en följd av en begäran från Himmler eller om den
finska säkerhetspolisen agerade på egen hand, men forskare menar att det är
troligt att det fanns en begäran ifrån Himmler.(85)
Innan jag redogör för diskussionen om överflyttningen krävs en kort
bakgrund om situationen i Finland. Finland var förvisso inte ockuperat men ett
hot fanns likväl där mot denna grupp eftersom landet stred på samma sida som
Tyskland under det så kallade fortsättningskriget (juni 1941 till september
1944). Finland hoppades att med tysk hjälp kunna återta det som gått förlorat i
vinterkriget (november 1939 till mars 1940) men samarbetet innebar också att
landet hamnade i ett beroendeförhållande till Tyskland. Förutom det militära
samarbetet fanns det ett samarbete mellan den finska statspolisen (Valpo) och
den tyska hemliga polisen (Gestapo).(84)
Heinrich Himmler, den högste ansvarige för ”judepolitiken” i Nazityskland,
besökte Finland i juli 1942 och i oktober samma år arresterade Valpo utländska
judar i syfte att deportera dem till det av Tyskland ockuperade Tallinn. Det är
oklart om arresteringarna var en följd av en begäran från Himmler eller om den
finska säkerhetspolisen agerade på egen hand, men forskare menar att det är
troligt att det fanns en begäran ifrån Himmler.(85)
Valpo borde enligt alla rutiner ha informerat inrikesministeriet om de planerade deportationerna men så
skedde inte. Saken kom dock fram ändå eftersom en av de arresterade lyckades skicka ett vykort till ledaren för Judiska församlingen i Helsingfors, Abraham Stiller, den 28 oktober 1942. Två dagar senare anlände kortet till Stiller som larmade ett flertal ledamöter i den finska riksdagen. Till en början var regeringen fast besluten om att fullfölja deportationerna men saken slutade, efter flera dagars diskussioner, med att antalet som skulle deporteras minskades från ett tjugotal till åtta personer. Dessa åtta utländska judar deporterades med SS Hohenhörn till Tallinn den 6 november.(86)
När deportationsplanerna blev kända den 17 november bestämde sig några ledamöter i riksdagen för att kontakta den svenske utrikesministern i ett försök att få Sverige att ta emot hela gruppen utländska judar som befann sig i farozonen, sammanlagt 150 personer. Frågan verkar mycket riktigt ha ställts till
Utrikesdepartementet den 17 november vilket framgår av ett brev som skickats ifrån den svenske konsuln på Åland, Lind till Ragnar Kumlin på departementet. Han skriver också att bakgrunden var
skedde inte. Saken kom dock fram ändå eftersom en av de arresterade lyckades skicka ett vykort till ledaren för Judiska församlingen i Helsingfors, Abraham Stiller, den 28 oktober 1942. Två dagar senare anlände kortet till Stiller som larmade ett flertal ledamöter i den finska riksdagen. Till en början var regeringen fast besluten om att fullfölja deportationerna men saken slutade, efter flera dagars diskussioner, med att antalet som skulle deporteras minskades från ett tjugotal till åtta personer. Dessa åtta utländska judar deporterades med SS Hohenhörn till Tallinn den 6 november.(86)
När deportationsplanerna blev kända den 17 november bestämde sig några ledamöter i riksdagen för att kontakta den svenske utrikesministern i ett försök att få Sverige att ta emot hela gruppen utländska judar som befann sig i farozonen, sammanlagt 150 personer. Frågan verkar mycket riktigt ha ställts till
Utrikesdepartementet den 17 november vilket framgår av ett brev som skickats ifrån den svenske konsuln på Åland, Lind till Ragnar Kumlin på departementet. Han skriver också att bakgrunden var
84 Cohen & Svensson 1995:1, s. 72.
85 Ibid. s. 74–75.
86 Ibid. s. 76–77. Bland forskare råder oenighet om hur många judar som deporterades, men
siffran 8 personer verkar vara ett minimiantal. Dock förekommer även högre uppskattningar. I
Cohen & Svensson 1995:1, appendix s. 84–85 beräknas antalet deporterade till 35 personer.
Heikki Ylikangas har på uppdrag av den finska statsrådsberedningen gjort en översikt över
forskning som rör flyktingars och fångars behandling och utvisning från Finland under andra
världskriget och han kommer fram till en uppskattning om sammanlagt 170 personer, där 74
personer utgörs av utlämnade fångar och resterade 96 personer utgörs av den grupp judar som
beräknas ha dött i krigsfångeläger i Finland, se den svenska sammanfattningen i utredningen
http://www.helsinki.fi/~hylikang/varjopuo.htm, (senast besökt 2008-08-05) s. 61–62. Jämför
Hannu Rautkallio som beräknar antalet till ”about sixteen”, Rautkallio 1987, s. 208.
Sivu 204
att en tysk framställning tidigare under hösten skulle ha gjorts till hr Witting i syfte
att i Finland uppnå eller åtminstone lägga grunden till en judelagstiftning i
överensstämmelse med de i Tyskland gällande principerna. Samtidigt borde, för
att redan från början i handling betyga överensstämmelsen i syften, i Finland
levande judar, som icke vore finska medborgare, utvisas ur republiken och
utlämnas till Tyskland.87
Lind skriver vidare att Witting övergett tanken på lagstiftningsåtgärder eftersom
”icke ens den nuvarande marionettriksdagen kunde tänkas svälja en judelagstiftning efter moderna tyska mönster” och istället bestämt sig för att ”tillgripa administrativa förfaranden och […] underhandlingar med inrikesminstern Horelli”. Dock uppger Lind att det enligt hans ”meddelare” inte blev fråga om någon utvisning alls, vilket alltså inte stämmer. (88)
William Cohen och Jörgen Svensson skriver att den svenska regeringen avslog begäran men med löfte om att visum skulle beviljas om ett nödläge uppstod. (89) De är kritiska till Hannu Rautkallios förklaring att den finska regeringen skyddade judar och påpekar att det inte var den finska regeringen utan snarare utrikespolitiska händelser – att krigslyckan vände – och Finlands geo-
grafiska läge som skyddade de finska judarna.(90)
Frågan kom upp igen ett år senare, i november 1943, då den finske riksdagsmannen och ordföranden i Kommittén för de judiska flyktingarna i Finland, Atos Wirtanen, skrev till envoyén Hans Beck-Friis vid svenska beskickningen i Helsingfors. I brevet omnämns gruppen som ”judiska socialdemokrater från
Österrike och Ungern” och ”judar, som äro polska medborgare”. Wirtanen skriver att han fått löfte om inresa från socialminister Gustav Möller redan i augusti och att Möller sagt att läget blivit ”gynnsammare” efter ”händelserna i Danmark”.(91)
I slutet av november samma år skrev Beck-Friis till legationsrådet Hellstedt på Utrikesdepartementet att Wirtanens förfrågan gäller ”sammanlagt 26 f.d. österrikiska, polska och ungerska medborgare” och att ”finskt utresetillstånd kommer att beviljas så snart löfte om svensk visering föreligger”.(92)
”icke ens den nuvarande marionettriksdagen kunde tänkas svälja en judelagstiftning efter moderna tyska mönster” och istället bestämt sig för att ”tillgripa administrativa förfaranden och […] underhandlingar med inrikesminstern Horelli”. Dock uppger Lind att det enligt hans ”meddelare” inte blev fråga om någon utvisning alls, vilket alltså inte stämmer. (88)
William Cohen och Jörgen Svensson skriver att den svenska regeringen avslog begäran men med löfte om att visum skulle beviljas om ett nödläge uppstod. (89) De är kritiska till Hannu Rautkallios förklaring att den finska regeringen skyddade judar och påpekar att det inte var den finska regeringen utan snarare utrikespolitiska händelser – att krigslyckan vände – och Finlands geo-
grafiska läge som skyddade de finska judarna.(90)
Frågan kom upp igen ett år senare, i november 1943, då den finske riksdagsmannen och ordföranden i Kommittén för de judiska flyktingarna i Finland, Atos Wirtanen, skrev till envoyén Hans Beck-Friis vid svenska beskickningen i Helsingfors. I brevet omnämns gruppen som ”judiska socialdemokrater från
Österrike och Ungern” och ”judar, som äro polska medborgare”. Wirtanen skriver att han fått löfte om inresa från socialminister Gustav Möller redan i augusti och att Möller sagt att läget blivit ”gynnsammare” efter ”händelserna i Danmark”.(91)
I slutet av november samma år skrev Beck-Friis till legationsrådet Hellstedt på Utrikesdepartementet att Wirtanens förfrågan gäller ”sammanlagt 26 f.d. österrikiska, polska och ungerska medborgare” och att ”finskt utresetillstånd kommer att beviljas så snart löfte om svensk visering föreligger”.(92)
Hellstedt svarade den 4 december med att fråga dels hur länge flyktingarna befunnit sig i
87 RA, UD, 1920 års dossiersystem, HP 21:1066 (Finland), Lind (Mariehamn) till Herr t.f.
Avdelningschefen R. Kumlin (UD), 28.11.1942, inkom UD 30.11.1942, nr: 889, avskrift.
88 Ibid.
89 Cohen & Svensson 1995:1, s. 79.
90 Ibid., s. 83–84.
91 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungl. Svenska Beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 12.11.1943, avskrift. Detta nämns också i Lundgren
2003:1, s. 312–313.
92 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, H. Beck-Friis (Helsingfors) till Legationsrådet
Hellstedt (UD), 27.11.1943, förtroligt, inkom UD 1.12.1943, nr: 741.
Avdelningschefen R. Kumlin (UD), 28.11.1942, inkom UD 30.11.1942, nr: 889, avskrift.
88 Ibid.
89 Cohen & Svensson 1995:1, s. 79.
90 Ibid., s. 83–84.
91 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungl. Svenska Beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 12.11.1943, avskrift. Detta nämns också i Lundgren
2003:1, s. 312–313.
92 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, H. Beck-Friis (Helsingfors) till Legationsrådet
Hellstedt (UD), 27.11.1943, förtroligt, inkom UD 1.12.1943, nr: 741.
sivu 204
Finland, dels med att ifrågasätta om de verkligen behövde komma till Sverige eftersom möjligheterna för dem att försörja sig i Finland verkade goda.(93)
Den 8 december skickade Beck-Friis ett brev till Hellstedt i vilket han bifogade ett brev som Wirtanen skickat till honom två dagar tidigare. I Wirtanens brev framgick att de judiska flyktingarna i Finland behandlades annorlunda än andra utlänningar sedan krigsutbrottet i juni 1941. I mars 1942
inkallades de till ”s.k. arbetstjänst” och placerades i ”koncentrationsläger” där de hotades med deportation till Tyskland om de inte arbetade tillräckligt hårt. Flyktingarna mådde efter omständigheterna dåligt och Wirtanen hävdade därför att deras enda hopp vore en överflyttning till Sverige.(94) Med tanke på innehållet i Wirtanens skrift bad Beck-Friis att Hellstedt skulle behandla den konfidentiellt. Beck-Friis informerade också om att han hade talat med minister Ehrnrooth som å ena sidan bekräftade att flyktingarna var psykiskt deprimerade men å den andra påpekade att han gett order om att de skulle få större rörelsefrihet. Beck-Friis redogjorde även för andra källor som sade att denna order saboterats av statspolisen (Valpo). Han summerade:
Den 8 december skickade Beck-Friis ett brev till Hellstedt i vilket han bifogade ett brev som Wirtanen skickat till honom två dagar tidigare. I Wirtanens brev framgick att de judiska flyktingarna i Finland behandlades annorlunda än andra utlänningar sedan krigsutbrottet i juni 1941. I mars 1942
inkallades de till ”s.k. arbetstjänst” och placerades i ”koncentrationsläger” där de hotades med deportation till Tyskland om de inte arbetade tillräckligt hårt. Flyktingarna mådde efter omständigheterna dåligt och Wirtanen hävdade därför att deras enda hopp vore en överflyttning till Sverige.(94) Med tanke på innehållet i Wirtanens skrift bad Beck-Friis att Hellstedt skulle behandla den konfidentiellt. Beck-Friis informerade också om att han hade talat med minister Ehrnrooth som å ena sidan bekräftade att flyktingarna var psykiskt deprimerade men å den andra påpekade att han gett order om att de skulle få större rörelsefrihet. Beck-Friis redogjorde även för andra källor som sade att denna order saboterats av statspolisen (Valpo). Han summerade:
Ehrnrooths (något generade) framställning till mig är ju strängt taget det bästa
beviset på att flyktingarnas belägenhet inte är sådan den borde vara enligt svenska
begrepp, men att han själv är ganska maktlös mot statspolisen. Att ingripa i
finnarnas inre angelägenheter och söka få fram en bättre ordning är väl av olika
skäl ogörligt. Sist och slutligen blir det därför närmast en rent humanitär fråga,
huruvida vi skola uppgiva vår principinställning, nämligen att Finland, trots den
belastning kriget medför på många sätt, själv bör kunna sköta sina flyktingar
ordentligt, samt övertaga dessa.95
Den 9 december blandade sig den biträdande avdelningschefen, Ragnar Kumlin, in i diskussionen i ett brev till Beck-Friis som delgavs Hellstedt och Engzell. Kumlin återgav i brevet en diskussion med det finska legationsrådet Wartiovaara, där han frågat denne ”om en överflyttning till Sverige helt eller
delvis av de ifrågavarande flyktingarna i nuvarande läge vore opportun ur finsk synpunkt”? Han föreslog också Wartiovaara att bjuda in Röda Korset till en inspektion i flyktinglägret för att ”bryta udden av denna [negativa] kampanj” och visa att förhållandena i lägret var klanderfria.(96)
delvis av de ifrågavarande flyktingarna i nuvarande läge vore opportun ur finsk synpunkt”? Han föreslog också Wartiovaara att bjuda in Röda Korset till en inspektion i flyktinglägret för att ”bryta udden av denna [negativa] kampanj” och visa att förhållandena i lägret var klanderfria.(96)
93 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hellstedt (UD) till Herr Envoyén Friherre H. Beck-
Friis (Helsingfors), ang. överflyttning till Sverige av i Finland bosatta polska judiska flyktingar,
4.12.1943, nr: 936.
94 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungliga Svenska beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 6.12.1943, avskrift, bilaga till brev från Hans Beck-Friis
till Hellstedt (UD), 8.12.1943.
95 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hans Beck-Friis till Legationsrådet Hellstedt (UD),
8.12.1943, Strängt förtroligt, 1 bilaga, Exc. vidt. [utrikesministern vidtalad], 10/12 P.M. a.a.
96 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Kumlin (UD) till Envoyén Friherre Beck-Friis
(Helsingfors), ang. de judiska flyktingarna i Finland, 9.12.1943, Nr: 2554, Hrr. Engzell och
Hellstedt fått var sin avskrif
Friis (Helsingfors), ang. överflyttning till Sverige av i Finland bosatta polska judiska flyktingar,
4.12.1943, nr: 936.
94 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungliga Svenska beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 6.12.1943, avskrift, bilaga till brev från Hans Beck-Friis
till Hellstedt (UD), 8.12.1943.
95 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hans Beck-Friis till Legationsrådet Hellstedt (UD),
8.12.1943, Strängt förtroligt, 1 bilaga, Exc. vidt. [utrikesministern vidtalad], 10/12 P.M. a.a.
96 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Kumlin (UD) till Envoyén Friherre Beck-Friis
(Helsingfors), ang. de judiska flyktingarna i Finland, 9.12.1943, Nr: 2554, Hrr. Engzell och
Hellstedt fått var sin avskrif
sivu 205
Den 10 december skrev Svante Hellstedt en promemoria angående överflyttningen av de judiska flyktingarna ifrån Finland som han föredrog för utrikesministern. (97) Den baserades på breven från Beck-Friis, Kumlin och Wirtanen. Där framgick att flyktingarna hade försökt ta sig till Sverige redan
1938 men vägrats, och istället rest till Finland. De hade vid ett flertal tillfällen försökt få inresevisering till Sverige och den 2 juli 1943 anhöll Arbetarrörelsens flyktinghjälp om visering för dem med anledning av de ”rådande förhållanden[a]” och den osäkra tillvaron. Ansökan tillstyrktes av
Socialstyrelsen den 13 juli 1943 men avslogs av Utrikesdepartementet. Hellstedt skrev att Socialstyrelsen ”beaktat endast försörjningsfrågan och den humanitära sidan av saken”. Han meddelade vidare att det sammanlagda antalet judiska flyktingar i Finland i tidigare korrespondens uppgivits vara 120 personer.
Efter ytterligare korrespondens angående enskilda flyktingar skrev Hellstedt en ny promemoria den 14 januari 1944. I denna redogjorde han för den finske inrikesministern Ehrnrooths begäran om en överflyttning av de statslösa judiska flyktingarna i Finland till Sverige, som dock inte skulle uppfattas som en officiell sådan. Hellstedt återgav också sitt svar – nämligen att det vore att föredra om Finland behöll denna grupp och att gruppens psykiska välbefinnande säkerligen skulle förbättras om finska myndigheter tog bättre hand om dem genom att ordna sysselsättning och bostäder till dem. Ehrnrooth hade svarat att flyktingarna hade ”bitit sig fast vid tanken att komma till Sverige” och att överflyttningen ”nog icke skulle ha den skadliga följd för Finlands anseende,
som från svensk sida påståtts”.(98)
Frågan kom upp på den svenska regeringens bord och Hansson citerar Gösta Bagges anteckningar:
1938 men vägrats, och istället rest till Finland. De hade vid ett flertal tillfällen försökt få inresevisering till Sverige och den 2 juli 1943 anhöll Arbetarrörelsens flyktinghjälp om visering för dem med anledning av de ”rådande förhållanden[a]” och den osäkra tillvaron. Ansökan tillstyrktes av
Socialstyrelsen den 13 juli 1943 men avslogs av Utrikesdepartementet. Hellstedt skrev att Socialstyrelsen ”beaktat endast försörjningsfrågan och den humanitära sidan av saken”. Han meddelade vidare att det sammanlagda antalet judiska flyktingar i Finland i tidigare korrespondens uppgivits vara 120 personer.
Efter ytterligare korrespondens angående enskilda flyktingar skrev Hellstedt en ny promemoria den 14 januari 1944. I denna redogjorde han för den finske inrikesministern Ehrnrooths begäran om en överflyttning av de statslösa judiska flyktingarna i Finland till Sverige, som dock inte skulle uppfattas som en officiell sådan. Hellstedt återgav också sitt svar – nämligen att det vore att föredra om Finland behöll denna grupp och att gruppens psykiska välbefinnande säkerligen skulle förbättras om finska myndigheter tog bättre hand om dem genom att ordna sysselsättning och bostäder till dem. Ehrnrooth hade svarat att flyktingarna hade ”bitit sig fast vid tanken att komma till Sverige” och att överflyttningen ”nog icke skulle ha den skadliga följd för Finlands anseende,
som från svensk sida påståtts”.(98)
Frågan kom upp på den svenska regeringens bord och Hansson citerar Gösta Bagges anteckningar:
Günther hade den uppfattningen att det vore olämpligt ur svensk synpunkt att ta
över för många av dessa judar då det kunde tydas som Sverige vore villigt att vara
någon sorts allmän evakueringsplats för judarna […] Finland hade numera
emellertid endast begärt inrikestillstånd [sic!] för 14 judar och det ansåg han inte så
farligt. P.A. [Hansson] menade att risken bara blev en början till en ytterligare
fortsättning. Men om det bara var fråga om ett vanligt mottagande av några
flyktingar som kunde försörja sig hade han ej något emot det. Jag framhöll
nödvändigheten av en restriktiv politik så att vi inte blev översvämmade av judar
här i landet. Beslut 14 finska judar.99
Hansson påpekar att det är anmärkningsvärt att frågan om de judiska flyktingarnas i Finland öde diskuteras två gånger, med tanke på att flyktingfrågor var ett sällsynt ämne i regeringsdiskussionerna och i riksdagsdebatterna.(100) Gösta Bagges reaktion kan i detta fall jämföras med hans betydligt positivare
97 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, P.M., Hdt [Hellstedt], 10.12.1942, anmäld för Exc.
[utrikesministern], a.a. Hdt.
98 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, P.M. Svante Hellstedt, 14.1.1944, 1 bilaga.
99 Bagge citeras i Hansson, se Hansson 2004, s. 141–142.
100 Hansson 2004, s. 141. Se även Byström 2006, s. 244–245.
sivu 206
inställning till Adler-Rudel planen. Levine påpekar att det kan tyckas motsägelsefullt att Bagge var positiv till Adler-Rudel planen som i princip kunde innebära ett mottagande av flera tusen judiska flyktingar, men menar att entusiasmen berodde på den good will Sverige skulle få och på det faktum att
regeringen inte trodde att planen skulle realiseras.(101)
Efter ytterligare korrespondens och påtryckningar, bland annat från Gunnar Josephson på Mosaiska församlingen i Stockholm, gav Hellstedt i april beskickningen i Helsingfors rätt att lämna inresevisering med restriktionen att det dels enbart gällde för dem som upptagits i en förteckning som Judiska församlingen i Helsingfors lämnat, dels gällde under förutsättning att ”så snart förhållandena
medgiva återvända till mitt hemland eller vidareemigrera till annat land”.(102)
Svante Lundgren skriver att ”de judiska flyktingarna gavs rätt att lämna Hanho och Lampis, och sommaren 1944 kunde de allra flesta av dem ta sig över till Sverige”.(103)
Genomgången av behandlingen av de judiska flyktingarna från Finland visar ett annat mönster än tidigare. Förvisso konstaterar Beck-Friis att ”flyktingarnas belägenhet inte är sådan den borde enligt svenska begrepp” och förvisso fick de till slut inresevisum till Sverige. Men det var efter motvilja hos tjänstemännen i de svenska myndigheterna och i den svenska regeringen som för ovanlighets
skull blandade sig i flyktingpolitiken. Vid det tillfället gällde det inte längre 150 personer utan bara 14, men tillståndet gavs under förutsättning att de skulle återvända eller resa vidare. Troligen var det inte antalet utan det faktum att de var statslösa som fick bägaren att rinna över och Bagge att tala om ”över-
svämning av judar”.
regeringen inte trodde att planen skulle realiseras.(101)
Efter ytterligare korrespondens och påtryckningar, bland annat från Gunnar Josephson på Mosaiska församlingen i Stockholm, gav Hellstedt i april beskickningen i Helsingfors rätt att lämna inresevisering med restriktionen att det dels enbart gällde för dem som upptagits i en förteckning som Judiska församlingen i Helsingfors lämnat, dels gällde under förutsättning att ”så snart förhållandena
medgiva återvända till mitt hemland eller vidareemigrera till annat land”.(102)
Svante Lundgren skriver att ”de judiska flyktingarna gavs rätt att lämna Hanho och Lampis, och sommaren 1944 kunde de allra flesta av dem ta sig över till Sverige”.(103)
Genomgången av behandlingen av de judiska flyktingarna från Finland visar ett annat mönster än tidigare. Förvisso konstaterar Beck-Friis att ”flyktingarnas belägenhet inte är sådan den borde enligt svenska begrepp” och förvisso fick de till slut inresevisum till Sverige. Men det var efter motvilja hos tjänstemännen i de svenska myndigheterna och i den svenska regeringen som för ovanlighets
skull blandade sig i flyktingpolitiken. Vid det tillfället gällde det inte längre 150 personer utan bara 14, men tillståndet gavs under förutsättning att de skulle återvända eller resa vidare. Troligen var det inte antalet utan det faktum att de var statslösa som fick bägaren att rinna över och Bagge att tala om ”över-
svämning av judar”.
Delsammanfattning: De judiska flyktingarna och den nordiska tanken
I denna del har svenska myndigheters behandling av de judiska flyktingarna från Norge, Danmark och Finland undersökts. Dessa tre grupper är intressanta både för att de på en praktisk nivå visar hur utlänningsbyrån och Utrikesdepartementet behandlade judiska flyktingar i praktiken, men också tidsmässigt då de representerar olika tidpunkter under andra världskrigets och Förintelsens
historia. När det gäller de judiska flyktingarna från Norge och Danmark kan jag bekräfta att det finns stöd för tolkningen av dessa inte diskriminerades när det
101 Levine 1998, s. 204–205.
102 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hellstedt (UD) till Beskickningen i Helsingfors,
viseringsbemyndigande beträffande vissa judiska flyktingar i Finland, 15.4.1944, nr: 185:a,
överlämnat av KUD [Kungl. Utrikesdepartementet] till SS [Socialstyrelsen] för kännedom, afskr.
Lämnad Dir. G. Josehson 15/4 Hdt [Hellstedt].
103 Lundgren 2003:1, s. 313
sivu 207
gällde möjligheterna att beviljas uppehållsvisering från och med november 1942. Efter denna tidpunkt har jag inte funnit något som tyder på att de skulle ha behandlats annorlunda än övriga flyktingar ifrån Norge och Danmark när det gällde möjligheterna att beviljas visering. Denna slutsats bekräftas av Tangestuens översikt över antalet judiska flyktingar från Norge och av Schmidts svar till socialminister Möller i december 1943 att de avslagna uppehållstillstånden skulle betraktas som ”en olyckshändelse”. Med andra ord hade normen vid det här laget skiftat och avslag och restriktivitet hörde därför till undantagen. Huruvida omsvägningen också ska tolkas som en attitydförändring diskuteras i
kapitel 9.
Som tidigare nämnts menar Levine att en viktig del i förklaringen till omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken hade att göra med att de norska och danska judarna sågs som en del av broderfolket, medan Byström nyanserat denna slutsats med begreppet ”den nordiska tanken” som innebar att judarna
inte tilläts vara fullvärdiga medlemmar i den nordiska familjen. Detta yttrade sig, enligt Byström, i den offentliga debatten i Sverige genom att judar omnämndes på ett särskilt sätt, och genom att det svenska ansvaret för exempelvis de danska judarna alltid behövde poängteras. Resultaten i min undersökning pekar i samma riktning. Både de norska och de danska judarnas registerkort märktes med (m) och särskildes därmed från icke-judiska flyktingar.
I utlänningsbyråns praxis stod (m) under 1930-talet för mosaisk trosbekännare och att döma av de danska registerkortens förkortning, ”MT”, kunde man förmoda att det var religionen, Mosaisk Trossamfund, som avsågs. Att det dock skulle kunna avse ”ras” blir tydligt då detta sätts i en större kontext, exempelvis tillsammans med svaren på ”orsaken till flykten” där de polismän och landsfiskaler som fyllde i rapporterna inte bara skrev ”judeförföljelser” utan också ”medborgare av judisk ras/börd”. Ett annat exempel var då en person uppgett ”protestant” som religionstillhörighet, fick orsaken till flykten beskriven som ”judeförföljelserna (minst halvjude)”. Ett liknande ”rasbetonat” språkbruk användes av departementets tjänstemän utan att de distanserade sig från den nazistiska terminologin genom att använda citationstecken, exempelvis när de skrev ”icke-arier” eller ”hel- och kvartsjudar”. Detta kan slutligen också kopplas till Engzells förståelse av kritiken mot chefen för danska flykting-
kontoret, Stephan Hurwitz.
Då legationen ställde frågan om hur många judiska flyktingar som kommit till Sverige var syftet att få veta hur många som kunde tänkas vara kvar och som därför kunde behöva svensk hjälp. Men vad syftet var med särskiljningen med (m) och uppdelningen i judar och icke-judar i Sverige har jag inte fått klarhet i.
Det är naturligtvis möjligt att den fyllde någon administrativ funktion som jag inte upptäckt i det bevarade källmaterialet. Men sett till det större sammanhanget och de övriga exemplen på hur tjänstemännen uttryckte sig om judiska flyktingar menar jag att den förklaringen inte är särskilt trolig. Istället tolkar jag detta språkbruk som ett uttryck för det antisemitiska bakgrundsbruset. Det
paradoxala är givetvis att antisemitismen inte slog igenom i behandlingen av
kapitel 9.
Som tidigare nämnts menar Levine att en viktig del i förklaringen till omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken hade att göra med att de norska och danska judarna sågs som en del av broderfolket, medan Byström nyanserat denna slutsats med begreppet ”den nordiska tanken” som innebar att judarna
inte tilläts vara fullvärdiga medlemmar i den nordiska familjen. Detta yttrade sig, enligt Byström, i den offentliga debatten i Sverige genom att judar omnämndes på ett särskilt sätt, och genom att det svenska ansvaret för exempelvis de danska judarna alltid behövde poängteras. Resultaten i min undersökning pekar i samma riktning. Både de norska och de danska judarnas registerkort märktes med (m) och särskildes därmed från icke-judiska flyktingar.
I utlänningsbyråns praxis stod (m) under 1930-talet för mosaisk trosbekännare och att döma av de danska registerkortens förkortning, ”MT”, kunde man förmoda att det var religionen, Mosaisk Trossamfund, som avsågs. Att det dock skulle kunna avse ”ras” blir tydligt då detta sätts i en större kontext, exempelvis tillsammans med svaren på ”orsaken till flykten” där de polismän och landsfiskaler som fyllde i rapporterna inte bara skrev ”judeförföljelser” utan också ”medborgare av judisk ras/börd”. Ett annat exempel var då en person uppgett ”protestant” som religionstillhörighet, fick orsaken till flykten beskriven som ”judeförföljelserna (minst halvjude)”. Ett liknande ”rasbetonat” språkbruk användes av departementets tjänstemän utan att de distanserade sig från den nazistiska terminologin genom att använda citationstecken, exempelvis när de skrev ”icke-arier” eller ”hel- och kvartsjudar”. Detta kan slutligen också kopplas till Engzells förståelse av kritiken mot chefen för danska flykting-
kontoret, Stephan Hurwitz.
Då legationen ställde frågan om hur många judiska flyktingar som kommit till Sverige var syftet att få veta hur många som kunde tänkas vara kvar och som därför kunde behöva svensk hjälp. Men vad syftet var med särskiljningen med (m) och uppdelningen i judar och icke-judar i Sverige har jag inte fått klarhet i.
Det är naturligtvis möjligt att den fyllde någon administrativ funktion som jag inte upptäckt i det bevarade källmaterialet. Men sett till det större sammanhanget och de övriga exemplen på hur tjänstemännen uttryckte sig om judiska flyktingar menar jag att den förklaringen inte är särskilt trolig. Istället tolkar jag detta språkbruk som ett uttryck för det antisemitiska bakgrundsbruset. Det
paradoxala är givetvis att antisemitismen inte slog igenom i behandlingen av
sivu 208
gruppen judar. Därför är det också möjligt att exempelvis Gösta Engzell kunde uppfattas som en räddare och få det varma tack som jag inledningsvis citerade, samtidigt som han också kunde uttrycka antisemitiska föreställningar i korrespondens och promemorior.
När det gällde räddningen av de danska judarna var det ursprungliga syftet givetvis inte att vinna goodwill, men det var samtidigt inte oviktigt vad omvärlden tyckte. Den 5 oktober 1943 skickade Vilgot Hammarling på svenska legationen i London ett brev till Sven Grafström på Utrikesdepartementet där
han skrev att ”det svenska anbudet att mottaga de danska judarna fick här en mycket vidsträckt publicitet” och citerar Manchester Guardian som i sin ledare kopplade erbjudandet att ta emot de danska judarna till den tidigare svenska indignationen över deportationerna av de norska judarna och menade att den svenska regeringen nu gått ett steg längre och genom sitt erbjudande ”nedlagt formlig protest”. The Guardian fortsatte: ”Detta steg, vilket återgiver den sanna svenska andan, kommer att ha hela det svenska folkets stöd. Hitler såväl som varje annan tysk som får lov att veta om saken, måste veta vad det betyder då ett litet neutralt land inom nära räckhåll för Tyskland protesterar mot Hitlers hämndlystna brutalitet och erbjuder offren asyl”. (104)
När det gäller de judiska flyktingarna från Finland blir bilden delvis en annan.Förvisso måste hänsyn tas till att dessa flyktingar inte befann sig i samma utsatta position som judarna i Norge och Danmark eftersom Finland inte var ockuperat. Men landet samarbetade med nazisterna och under 1942 utvisades åtminstone åtta judar, vilket innebar att så länge samarbetet med nazisterna bibehölls fanns det en risk för att ytterligare krav på utlämningar skulle resas. Med detta i åtanke och mot bakgrund av vad jag visat ovan blir det uppenbart att tidigare forsknings beskrivning av hur det svenska agerandet hade vänt skaver betänkligt mot beskrivningen av de judiska flyktingarna i Finlands öde.
Denna grupp flyktingar var statslösa och inte en del av något broderfolk och omfattades inte av någon nordisk tanke. Det fanns ingen beredvillighet att hjälpa de judiska flyktingarna från Finland från Utrikesdepartementets sida.
Snarast vittnar den minnesbild som Bagge målar upp om antisemitiska tongångar under 1930-talet.
Sverige hade under hösten 1943 tagit emot över 7 000 danska judiska flyk-
tingar och totalt befann sig över 50 000 utlänningar i landet i april 1944. (105) Ändå
vållade ett mottagande av 14 statslösa judar ifrån Finland ett sådant huvudbry för den svenska regeringen att Günther såg en risk i att Sverige skulle bli ”någon sorts allmän evakueringsplats för judarna” och fick Bagge att uttrycka
När det gällde räddningen av de danska judarna var det ursprungliga syftet givetvis inte att vinna goodwill, men det var samtidigt inte oviktigt vad omvärlden tyckte. Den 5 oktober 1943 skickade Vilgot Hammarling på svenska legationen i London ett brev till Sven Grafström på Utrikesdepartementet där
han skrev att ”det svenska anbudet att mottaga de danska judarna fick här en mycket vidsträckt publicitet” och citerar Manchester Guardian som i sin ledare kopplade erbjudandet att ta emot de danska judarna till den tidigare svenska indignationen över deportationerna av de norska judarna och menade att den svenska regeringen nu gått ett steg längre och genom sitt erbjudande ”nedlagt formlig protest”. The Guardian fortsatte: ”Detta steg, vilket återgiver den sanna svenska andan, kommer att ha hela det svenska folkets stöd. Hitler såväl som varje annan tysk som får lov att veta om saken, måste veta vad det betyder då ett litet neutralt land inom nära räckhåll för Tyskland protesterar mot Hitlers hämndlystna brutalitet och erbjuder offren asyl”. (104)
När det gäller de judiska flyktingarna från Finland blir bilden delvis en annan.Förvisso måste hänsyn tas till att dessa flyktingar inte befann sig i samma utsatta position som judarna i Norge och Danmark eftersom Finland inte var ockuperat. Men landet samarbetade med nazisterna och under 1942 utvisades åtminstone åtta judar, vilket innebar att så länge samarbetet med nazisterna bibehölls fanns det en risk för att ytterligare krav på utlämningar skulle resas. Med detta i åtanke och mot bakgrund av vad jag visat ovan blir det uppenbart att tidigare forsknings beskrivning av hur det svenska agerandet hade vänt skaver betänkligt mot beskrivningen av de judiska flyktingarna i Finlands öde.
Denna grupp flyktingar var statslösa och inte en del av något broderfolk och omfattades inte av någon nordisk tanke. Det fanns ingen beredvillighet att hjälpa de judiska flyktingarna från Finland från Utrikesdepartementets sida.
Snarast vittnar den minnesbild som Bagge målar upp om antisemitiska tongångar under 1930-talet.
Sverige hade under hösten 1943 tagit emot över 7 000 danska judiska flyk-
tingar och totalt befann sig över 50 000 utlänningar i landet i april 1944. (105) Ändå
vållade ett mottagande av 14 statslösa judar ifrån Finland ett sådant huvudbry för den svenska regeringen att Günther såg en risk i att Sverige skulle bli ”någon sorts allmän evakueringsplats för judarna” och fick Bagge att uttrycka
104 RA, UD, 1920 års dossiersystem, HP 21:1056-1057, Vilgot Hammarling (London) till Herr t.f.
Byråchefen S. Grafström (UD), 5.10.1943, inkom UD 19.10.1943, nr: 668. Levine gör också detta
påpekande, se Levine 1998, s. 242.
105 Denna siffra är hämtad ur artikeln ”Utlänningar i Sverige omkring den 1 april 1944”, Sociala
Meddelanden 1944:5, s. 424. Det hade varit bättre att jämföra med en siffra över antalet flyktingar,
men sådana siffror presenterades inte i Sociala Meddelanden under perioden oktober 1943 till
december 1944. Jämför kapitel 8.
sivu 209
antisemitiskt färgade farhågor om att Sverige ”översvämmade[s] av judar”. Sett
till detta tycks det som att mina tidigare tolkningar om att omsvängningen
skedde mer som en långsam process som blev total under hösten 1943 måste
modifieras. Den ambivalens som tjänstemännen uppvisade, och som diskute-
rades i föregående kapitel, accentueras dessutom här.
sivu 210
Abraham Stiller, Z"L
Abraham Stiller
Stiller tillhörde en judisk familj som kommit till landet 1867 och blev själv finländsk medborgare 1927. Han sysslade till en början med bland annat fastighetsaffärer och grundade 1924 i centrum av Helsingfors klädbutiken Oy Stiller Company Ab tillsammans med sin maka Vera Stiller (1886–1964), som huvudsakligen drev affären.
Stiller var en central gestalt inom stadens judiska församling och hade stiftat bekantskap med den sionistiska rörelsen redan under första världskriget, då han vistades i Köpenhamn. Under andra världskriget var han oförtrutet verksam för att bistå judiska flyktingar i Finland och kunde tack vare sina kontakter med personer i hög samhällsställning (Karl-August Fagerholm, Väinö Tanner med flera) bidra till att endast ett fåtal utlämnades till tyskarna.
Källor
- Abraham Stiller i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
söndag 5 oktober 2025
Uutisia Israelista 5.10. 2025 Hyvää uutta Vuotta 5786
Israelin-Ystävät
https://suomi-israel.fi/uutiset/
ICEJ
https://icej.fi/ajankohtaista/
HS.fi
Helsingin Sanomat https://www.hs.fi/
Lapin Kansa
Satakunnan Kansa
https://www.satakunnankansa.fi/
Turun sanomat
YNet uutisisista henkilökuva Amiraali Hyman G. Rickover: ydinkäyttöisen sukellusveneen luoja
https://www.ynetnews.com/jewish-world/article/sj64twltxg#google_vignette
Few officers in American history have shaped the U.S. Navy as profoundly as Adm. Hyman G. Rickover — a small, sharp-tongued engineer who transformed the fleet from diesel and steam into the atomic age. As the Navy celebrates its 250th anniversary, Rickover’s life reads like a uniquely American story: a poor Jewish immigrant who rose to build the most powerful undersea force on Earth.
Born Chaim Godalia Rykower in 1900 in the Polish town of Maków, then under Russian rule, Rickover’s early years were defined by hardship. His father was a tailor, his family among the millions of Jews targeted by pogroms. In 1905 they fled to the United States, settling in Chicago. There, the boy who would later command admirals delivered telegrams and worked odd jobs to help his family survive.
When he entered the U.S. Naval Academy in Annapolis in 1918, he had already learned the habits that would define him: precision, thrift and an unrelenting sense of duty. He had little interest in social life, preferring books to banter. Classmates saw him as a quiet outsider, earnest to the point of discomfort. Yet Rickover excelled, graduating in 1922 and beginning what would become a 63-year career — the longest in U.S. military history.
From the deck plates to the drawing board
Rickover’s first years at sea were far from glorious. He served aboard the destroyer USS La Vallette and the battleship USS Nevada, often sidelined by illness. But it was in those early days that his fascination with engineering took hold. The Navy of the 1920s prized seamanship and hierarchy; Rickover prized systems and ideas.
Determined to study further, he earned a master’s degree in electrical engineering from Columbia University, one of the few naval officers at the time to hold an advanced scientific degree. He married Ruth Masters, and after returning to active duty, served on submarines S-9 and S-48. The boats were cramped, temperamental and prone to failure — ideal laboratories for a man obsessed with improvement. Rickover tinkered, redesigned and repaired. When equipment broke, he found ways to make it stronger.
His technical skill caught attention. By the outbreak of World War II, he was leading the Electrical Section of the Bureau of Ships, overseeing the design and construction of warships across the fleet. He was demanding and famously impatient, insisting that every cable and circuit meet his standards. The Navy, for all its traditions, had never seen anyone quite like him.
The atomic vision
When the war ended, the Navy faced a question of identity in a world newly divided by nuclear power. Rickover saw the answer before anyone else. In 1946, as the Atomic Energy Commission was established, he volunteered to join a research team at Oak Ridge, Tennessee, to study atomic reactors. Most of his colleagues viewed the atom only as a weapon. Rickover saw it as an engine — the perfect power source for a submarine.
The idea seemed fantastical: a ship that could stay underwater indefinitely, limited only by its food supply. But Rickover had little patience for what others deemed impossible. He pressed, argued and maneuvered his way through bureaucratic walls, eventually persuading President Harry S. Truman that nuclear propulsion could redefine the Navy’s future.
Nine years later, his dream surfaced — literally — with the 1955 launch of the USS Nautilus (SSN-571), the world’s first nuclear-powered submarine. “Underway on nuclear power,” her commanding officer radioed, marking the start of a new era.
The iron hand of a perfectionist
Rickover’s triumph brought him enormous authority — and notoriety. He personally interviewed every officer assigned to the nuclear fleet, grilling them on physics, engineering and moral judgment. The process was legendary: candidates faced him while seated on a chair with the front legs sawed shorter, forcing them to maintain their balance while answering questions.lördag 4 oktober 2025
FB sivuilta poimittua historian dokumenttia
On 26 October 1944, Scottish troops of the 7th Black Watch liberated the camp during Operation Pheasant. They fought a rear guard of SS personnel left to defend the nearly evacuated facility. There were around 500-600 prisoners left alive, who were due to be executed that afternoon, and whose lives were saved by the arrival of the liberating forces.
About 500 inmates were also discovered dead in piles near the gates, having been executed the very morning of the day the camp was liberated. www.TheWWIIRifle.com
Tietoa historiasta JPost 4.10.2025
https://www.jpost.com/history/article-869067?fbclid=IwY2xjawNN3_pleHRuA2FlbQIxMQABHtMocTEelxaF1ZPM-c6e1Ytuzpn5xeSro01awDso2JVgfepAli2YaSMpDiM6_aem_6u-kdNx6kMQaHdgkZ4WJ8Q
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)