ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS
Studia Historica Upsaliensia 233
Editores: Torkel Jansson, Jan Lindegren & Maria Ågren
& THE UPPSALA P ROGRAMME FOR HOLOCAUST AND GENOCIDE S TUDIES
Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications 2
Editors: Tomislav Dulić, Paul A. Levine & Ivana Maček
Karin Kvist Geverts
E TT FRÄMMANDE ELEMENT I NATIONEN
Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944
Summary: A Foreign Element within the Nation
Swedish Refugee Policy and the Jewish Refugees 1938–1944
Identifiers
URN: urn:nbn:se:uu:diva-9203ISBN: 978-91-554-7250-4 (print)ISBN: 978-91-977434-1-9 (print)OAI: oai:DiVA.org:uu-9203DiVA, id: diva2:172387KAPITEL 7. Behandlingen av judiska flyktingar från de nordiska länderna 183
Judiska flyktingar ifrån Norge 184
Judiska flyktingar ifrån Danmark 195
Judiska flyktingar ifrån Finland 202
Delsammanfattning: De judiska flyktingarna och den nordiska tanken 207
sivu 202
Judiska flyktingar ifrån Finland
I den sista delundersökningen studeras hur myndigheterna hanterade för-
frågningar om överförande av ett antal judiska flyktingar i Finland till Sverige.
Undersökningen bygger till stor del på tidigare forskning men också på material
i Utrikesdepartementets arkiv. I tidigare forskning har de judiska flyktingarnas i
Finland öde behandlats i begränsad omfattning. Frågan om överflyttningen till
Sverige av utländska judar har i svensk forskning bara berörts kortfattat av
Hansson och Levine.83
82 Denna tolkning får också stöd av Levines forskning som visar att Engzell var väl förberedd på
vad som kunde komma att hända i Danmark, se densamme 1998, s. 232–233.
83 Hansson 2004, s. 140–142. Levine nämner de judiska flyktingarna i Finland mycket kortfattat
men diskuterar inte hur behandlingen av dessa stämmer överens med exempelvis broder-
folkshypotesen, se densamme 1998, s. 202, 204. Frågan tycks inte heller ha kommit upp i riks-
dagsdebatterna, se Byström 2006, passim. För utländsk forskning se Hannu Rautkallio, Finland
and the Holocaust. The Rescue of Finland’s Jews, New York 1987; William B. Cohen & Jörgen
Svensson, ”Finland and the Holocaust”, Holocaust and Genocide Studies, 1995:1; Svante Lundgren,
”En finlandssvensk ’rättfärdig bland folken’. Atos Wirtanens kamp för de judiska flyktingarna i
Finland”, Historisk Tidskrift för Finland, 2003:1.
sivu 203
203
Innan jag redogör för diskussionen om överflyttningen krävs en kort
bakgrund om situationen i Finland. Finland var förvisso inte ockuperat men ett
hot fanns likväl där mot denna grupp eftersom landet stred på samma sida som
Tyskland under det så kallade fortsättningskriget (juni 1941 till september
1944). Finland hoppades att med tysk hjälp kunna återta det som gått förlorat i
vinterkriget (november 1939 till mars 1940) men samarbetet innebar också att
landet hamnade i ett beroendeförhållande till Tyskland. Förutom det militära
samarbetet fanns det ett samarbete mellan den finska statspolisen (Valpo) och
den tyska hemliga polisen (Gestapo).(84)
Heinrich Himmler, den högste ansvarige för ”judepolitiken” i Nazityskland,
besökte Finland i juli 1942 och i oktober samma år arresterade Valpo utländska
judar i syfte att deportera dem till det av Tyskland ockuperade Tallinn. Det är
oklart om arresteringarna var en följd av en begäran från Himmler eller om den
finska säkerhetspolisen agerade på egen hand, men forskare menar att det är
troligt att det fanns en begäran ifrån Himmler.(85)
Valpo borde enligt alla rutiner ha informerat inrikesministeriet om de planerade deportationerna men så
skedde inte. Saken kom dock fram ändå eftersom en av de arresterade lyckades skicka ett vykort till ledaren för Judiska församlingen i Helsingfors, Abraham Stiller, den 28 oktober 1942. Två dagar senare anlände kortet till Stiller som larmade ett flertal ledamöter i den finska riksdagen. Till en början var regeringen fast besluten om att fullfölja deportationerna men saken slutade, efter flera dagars diskussioner, med att antalet som skulle deporteras minskades från ett tjugotal till åtta personer. Dessa åtta utländska judar deporterades med SS Hohenhörn till Tallinn den 6 november.(86)
När deportationsplanerna blev kända den 17 november bestämde sig några ledamöter i riksdagen för att kontakta den svenske utrikesministern i ett försök att få Sverige att ta emot hela gruppen utländska judar som befann sig i farozonen, sammanlagt 150 personer. Frågan verkar mycket riktigt ha ställts till
Utrikesdepartementet den 17 november vilket framgår av ett brev som skickats ifrån den svenske konsuln på Åland, Lind till Ragnar Kumlin på departementet. Han skriver också att bakgrunden var
84 Cohen & Svensson 1995:1, s. 72.
85 Ibid. s. 74–75.
86 Ibid. s. 76–77. Bland forskare råder oenighet om hur många judar som deporterades, men
siffran 8 personer verkar vara ett minimiantal. Dock förekommer även högre uppskattningar. I
Cohen & Svensson 1995:1, appendix s. 84–85 beräknas antalet deporterade till 35 personer.
Heikki Ylikangas har på uppdrag av den finska statsrådsberedningen gjort en översikt över
forskning som rör flyktingars och fångars behandling och utvisning från Finland under andra
världskriget och han kommer fram till en uppskattning om sammanlagt 170 personer, där 74
personer utgörs av utlämnade fångar och resterade 96 personer utgörs av den grupp judar som
beräknas ha dött i krigsfångeläger i Finland, se den svenska sammanfattningen i utredningen
http://www.helsinki.fi/~hylikang/varjopuo.htm, (senast besökt 2008-08-05) s. 61–62. Jämför
Hannu Rautkallio som beräknar antalet till ”about sixteen”, Rautkallio 1987, s. 208.
Sivu 204
att en tysk framställning tidigare under hösten skulle ha gjorts till hr Witting i syfte
att i Finland uppnå eller åtminstone lägga grunden till en judelagstiftning i
överensstämmelse med de i Tyskland gällande principerna. Samtidigt borde, för
att redan från början i handling betyga överensstämmelsen i syften, i Finland
levande judar, som icke vore finska medborgare, utvisas ur republiken och
utlämnas till Tyskland.87
Lind skriver vidare att Witting övergett tanken på lagstiftningsåtgärder eftersom
”icke ens den nuvarande marionettriksdagen kunde tänkas svälja en judelagstiftning efter moderna tyska mönster” och istället bestämt sig för att ”tillgripa administrativa förfaranden och […] underhandlingar med inrikesminstern Horelli”. Dock uppger Lind att det enligt hans ”meddelare” inte blev fråga om någon utvisning alls, vilket alltså inte stämmer. (88)
William Cohen och Jörgen Svensson skriver att den svenska regeringen avslog begäran men med löfte om att visum skulle beviljas om ett nödläge uppstod. (89) De är kritiska till Hannu Rautkallios förklaring att den finska regeringen skyddade judar och påpekar att det inte var den finska regeringen utan snarare utrikespolitiska händelser – att krigslyckan vände – och Finlands geo-
grafiska läge som skyddade de finska judarna.(90)
Frågan kom upp igen ett år senare, i november 1943, då den finske riksdagsmannen och ordföranden i Kommittén för de judiska flyktingarna i Finland, Atos Wirtanen, skrev till envoyén Hans Beck-Friis vid svenska beskickningen i Helsingfors. I brevet omnämns gruppen som ”judiska socialdemokrater från
Österrike och Ungern” och ”judar, som äro polska medborgare”. Wirtanen skriver att han fått löfte om inresa från socialminister Gustav Möller redan i augusti och att Möller sagt att läget blivit ”gynnsammare” efter ”händelserna i Danmark”.(91)
I slutet av november samma år skrev Beck-Friis till legationsrådet Hellstedt på Utrikesdepartementet att Wirtanens förfrågan gäller ”sammanlagt 26 f.d. österrikiska, polska och ungerska medborgare” och att ”finskt utresetillstånd kommer att beviljas så snart löfte om svensk visering föreligger”.(92)
Hellstedt svarade den 4 december med att fråga dels hur länge flyktingarna befunnit sig i
87 RA, UD, 1920 års dossiersystem, HP 21:1066 (Finland), Lind (Mariehamn) till Herr t.f.
Avdelningschefen R. Kumlin (UD), 28.11.1942, inkom UD 30.11.1942, nr: 889, avskrift.
88 Ibid.
89 Cohen & Svensson 1995:1, s. 79.
90 Ibid., s. 83–84.
91 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungl. Svenska Beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 12.11.1943, avskrift. Detta nämns också i Lundgren
2003:1, s. 312–313.
92 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, H. Beck-Friis (Helsingfors) till Legationsrådet
Hellstedt (UD), 27.11.1943, förtroligt, inkom UD 1.12.1943, nr: 741.
sivu 204
Finland, dels med att ifrågasätta om de verkligen behövde komma till Sverige eftersom möjligheterna för dem att försörja sig i Finland verkade goda.(93)
Den 8 december skickade Beck-Friis ett brev till Hellstedt i vilket han bifogade ett brev som Wirtanen skickat till honom två dagar tidigare. I Wirtanens brev framgick att de judiska flyktingarna i Finland behandlades annorlunda än andra utlänningar sedan krigsutbrottet i juni 1941. I mars 1942
inkallades de till ”s.k. arbetstjänst” och placerades i ”koncentrationsläger” där de hotades med deportation till Tyskland om de inte arbetade tillräckligt hårt. Flyktingarna mådde efter omständigheterna dåligt och Wirtanen hävdade därför att deras enda hopp vore en överflyttning till Sverige.(94) Med tanke på innehållet i Wirtanens skrift bad Beck-Friis att Hellstedt skulle behandla den konfidentiellt. Beck-Friis informerade också om att han hade talat med minister Ehrnrooth som å ena sidan bekräftade att flyktingarna var psykiskt deprimerade men å den andra påpekade att han gett order om att de skulle få större rörelsefrihet. Beck-Friis redogjorde även för andra källor som sade att denna order saboterats av statspolisen (Valpo). Han summerade:
Ehrnrooths (något generade) framställning till mig är ju strängt taget det bästa
beviset på att flyktingarnas belägenhet inte är sådan den borde vara enligt svenska
begrepp, men att han själv är ganska maktlös mot statspolisen. Att ingripa i
finnarnas inre angelägenheter och söka få fram en bättre ordning är väl av olika
skäl ogörligt. Sist och slutligen blir det därför närmast en rent humanitär fråga,
huruvida vi skola uppgiva vår principinställning, nämligen att Finland, trots den
belastning kriget medför på många sätt, själv bör kunna sköta sina flyktingar
ordentligt, samt övertaga dessa.95
Den 9 december blandade sig den biträdande avdelningschefen, Ragnar Kumlin, in i diskussionen i ett brev till Beck-Friis som delgavs Hellstedt och Engzell. Kumlin återgav i brevet en diskussion med det finska legationsrådet Wartiovaara, där han frågat denne ”om en överflyttning till Sverige helt eller
delvis av de ifrågavarande flyktingarna i nuvarande läge vore opportun ur finsk synpunkt”? Han föreslog också Wartiovaara att bjuda in Röda Korset till en inspektion i flyktinglägret för att ”bryta udden av denna [negativa] kampanj” och visa att förhållandena i lägret var klanderfria.(96)
93 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hellstedt (UD) till Herr Envoyén Friherre H. Beck-
Friis (Helsingfors), ang. överflyttning till Sverige av i Finland bosatta polska judiska flyktingar,
4.12.1943, nr: 936.
94 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Atos Wirtanen till Kungliga Svenska beskickningen i
Helsingfors, Minister Friherre Beck-Friis, 6.12.1943, avskrift, bilaga till brev från Hans Beck-Friis
till Hellstedt (UD), 8.12.1943.
95 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hans Beck-Friis till Legationsrådet Hellstedt (UD),
8.12.1943, Strängt förtroligt, 1 bilaga, Exc. vidt. [utrikesministern vidtalad], 10/12 P.M. a.a.
96 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Kumlin (UD) till Envoyén Friherre Beck-Friis
(Helsingfors), ang. de judiska flyktingarna i Finland, 9.12.1943, Nr: 2554, Hrr. Engzell och
Hellstedt fått var sin avskrif
sivu 205
Den 10 december skrev Svante Hellstedt en promemoria angående överflyttningen av de judiska flyktingarna ifrån Finland som han föredrog för utrikesministern. (97) Den baserades på breven från Beck-Friis, Kumlin och Wirtanen. Där framgick att flyktingarna hade försökt ta sig till Sverige redan
1938 men vägrats, och istället rest till Finland. De hade vid ett flertal tillfällen försökt få inresevisering till Sverige och den 2 juli 1943 anhöll Arbetarrörelsens flyktinghjälp om visering för dem med anledning av de ”rådande förhållanden[a]” och den osäkra tillvaron. Ansökan tillstyrktes av
Socialstyrelsen den 13 juli 1943 men avslogs av Utrikesdepartementet. Hellstedt skrev att Socialstyrelsen ”beaktat endast försörjningsfrågan och den humanitära sidan av saken”. Han meddelade vidare att det sammanlagda antalet judiska flyktingar i Finland i tidigare korrespondens uppgivits vara 120 personer.
Efter ytterligare korrespondens angående enskilda flyktingar skrev Hellstedt en ny promemoria den 14 januari 1944. I denna redogjorde han för den finske inrikesministern Ehrnrooths begäran om en överflyttning av de statslösa judiska flyktingarna i Finland till Sverige, som dock inte skulle uppfattas som en officiell sådan. Hellstedt återgav också sitt svar – nämligen att det vore att föredra om Finland behöll denna grupp och att gruppens psykiska välbefinnande säkerligen skulle förbättras om finska myndigheter tog bättre hand om dem genom att ordna sysselsättning och bostäder till dem. Ehrnrooth hade svarat att flyktingarna hade ”bitit sig fast vid tanken att komma till Sverige” och att överflyttningen ”nog icke skulle ha den skadliga följd för Finlands anseende,
som från svensk sida påståtts”.(98)
Frågan kom upp på den svenska regeringens bord och Hansson citerar Gösta Bagges anteckningar:
Günther hade den uppfattningen att det vore olämpligt ur svensk synpunkt att ta
över för många av dessa judar då det kunde tydas som Sverige vore villigt att vara
någon sorts allmän evakueringsplats för judarna […] Finland hade numera
emellertid endast begärt inrikestillstånd [sic!] för 14 judar och det ansåg han inte så
farligt. P.A. [Hansson] menade att risken bara blev en början till en ytterligare
fortsättning. Men om det bara var fråga om ett vanligt mottagande av några
flyktingar som kunde försörja sig hade han ej något emot det. Jag framhöll
nödvändigheten av en restriktiv politik så att vi inte blev översvämmade av judar
här i landet. Beslut 14 finska judar.99
Hansson påpekar att det är anmärkningsvärt att frågan om de judiska flyktingarnas i Finland öde diskuteras två gånger, med tanke på att flyktingfrågor var ett sällsynt ämne i regeringsdiskussionerna och i riksdagsdebatterna.(100) Gösta Bagges reaktion kan i detta fall jämföras med hans betydligt positivare
97 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, P.M., Hdt [Hellstedt], 10.12.1942, anmäld för Exc.
[utrikesministern], a.a. Hdt.
98 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, P.M. Svante Hellstedt, 14.1.1944, 1 bilaga.
99 Bagge citeras i Hansson, se Hansson 2004, s. 141–142.
100 Hansson 2004, s. 141. Se även Byström 2006, s. 244–245.
sivu 206
inställning till Adler-Rudel planen. Levine påpekar att det kan tyckas motsägelsefullt att Bagge var positiv till Adler-Rudel planen som i princip kunde innebära ett mottagande av flera tusen judiska flyktingar, men menar att entusiasmen berodde på den good will Sverige skulle få och på det faktum att
regeringen inte trodde att planen skulle realiseras.(101)
Efter ytterligare korrespondens och påtryckningar, bland annat från Gunnar Josephson på Mosaiska församlingen i Stockholm, gav Hellstedt i april beskickningen i Helsingfors rätt att lämna inresevisering med restriktionen att det dels enbart gällde för dem som upptagits i en förteckning som Judiska församlingen i Helsingfors lämnat, dels gällde under förutsättning att ”så snart förhållandena
medgiva återvända till mitt hemland eller vidareemigrera till annat land”.(102)
Svante Lundgren skriver att ”de judiska flyktingarna gavs rätt att lämna Hanho och Lampis, och sommaren 1944 kunde de allra flesta av dem ta sig över till Sverige”.(103)
Genomgången av behandlingen av de judiska flyktingarna från Finland visar ett annat mönster än tidigare. Förvisso konstaterar Beck-Friis att ”flyktingarnas belägenhet inte är sådan den borde enligt svenska begrepp” och förvisso fick de till slut inresevisum till Sverige. Men det var efter motvilja hos tjänstemännen i de svenska myndigheterna och i den svenska regeringen som för ovanlighets
skull blandade sig i flyktingpolitiken. Vid det tillfället gällde det inte längre 150 personer utan bara 14, men tillståndet gavs under förutsättning att de skulle återvända eller resa vidare. Troligen var det inte antalet utan det faktum att de var statslösa som fick bägaren att rinna över och Bagge att tala om ”över-
svämning av judar”.
Delsammanfattning: De judiska flyktingarna och den nordiska tanken
I denna del har svenska myndigheters behandling av de judiska flyktingarna från Norge, Danmark och Finland undersökts. Dessa tre grupper är intressanta både för att de på en praktisk nivå visar hur utlänningsbyrån och Utrikesdepartementet behandlade judiska flyktingar i praktiken, men också tidsmässigt då de representerar olika tidpunkter under andra världskrigets och Förintelsens
historia. När det gäller de judiska flyktingarna från Norge och Danmark kan jag bekräfta att det finns stöd för tolkningen av dessa inte diskriminerades när det
101 Levine 1998, s. 204–205.
102 RA, UD, 1920 års dossiersystem, P:1339, Hellstedt (UD) till Beskickningen i Helsingfors,
viseringsbemyndigande beträffande vissa judiska flyktingar i Finland, 15.4.1944, nr: 185:a,
överlämnat av KUD [Kungl. Utrikesdepartementet] till SS [Socialstyrelsen] för kännedom, afskr.
Lämnad Dir. G. Josehson 15/4 Hdt [Hellstedt].
103 Lundgren 2003:1, s. 313
sivu 207
gällde möjligheterna att beviljas uppehållsvisering från och med november 1942. Efter denna tidpunkt har jag inte funnit något som tyder på att de skulle ha behandlats annorlunda än övriga flyktingar ifrån Norge och Danmark när det gällde möjligheterna att beviljas visering. Denna slutsats bekräftas av Tangestuens översikt över antalet judiska flyktingar från Norge och av Schmidts svar till socialminister Möller i december 1943 att de avslagna uppehållstillstånden skulle betraktas som ”en olyckshändelse”. Med andra ord hade normen vid det här laget skiftat och avslag och restriktivitet hörde därför till undantagen. Huruvida omsvägningen också ska tolkas som en attitydförändring diskuteras i
kapitel 9.
Som tidigare nämnts menar Levine att en viktig del i förklaringen till omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken hade att göra med att de norska och danska judarna sågs som en del av broderfolket, medan Byström nyanserat denna slutsats med begreppet ”den nordiska tanken” som innebar att judarna
inte tilläts vara fullvärdiga medlemmar i den nordiska familjen. Detta yttrade sig, enligt Byström, i den offentliga debatten i Sverige genom att judar omnämndes på ett särskilt sätt, och genom att det svenska ansvaret för exempelvis de danska judarna alltid behövde poängteras. Resultaten i min undersökning pekar i samma riktning. Både de norska och de danska judarnas registerkort märktes med (m) och särskildes därmed från icke-judiska flyktingar.
I utlänningsbyråns praxis stod (m) under 1930-talet för mosaisk trosbekännare och att döma av de danska registerkortens förkortning, ”MT”, kunde man förmoda att det var religionen, Mosaisk Trossamfund, som avsågs. Att det dock skulle kunna avse ”ras” blir tydligt då detta sätts i en större kontext, exempelvis tillsammans med svaren på ”orsaken till flykten” där de polismän och landsfiskaler som fyllde i rapporterna inte bara skrev ”judeförföljelser” utan också ”medborgare av judisk ras/börd”. Ett annat exempel var då en person uppgett ”protestant” som religionstillhörighet, fick orsaken till flykten beskriven som ”judeförföljelserna (minst halvjude)”. Ett liknande ”rasbetonat” språkbruk användes av departementets tjänstemän utan att de distanserade sig från den nazistiska terminologin genom att använda citationstecken, exempelvis när de skrev ”icke-arier” eller ”hel- och kvartsjudar”. Detta kan slutligen också kopplas till Engzells förståelse av kritiken mot chefen för danska flykting-
kontoret, Stephan Hurwitz.
Då legationen ställde frågan om hur många judiska flyktingar som kommit till Sverige var syftet att få veta hur många som kunde tänkas vara kvar och som därför kunde behöva svensk hjälp. Men vad syftet var med särskiljningen med (m) och uppdelningen i judar och icke-judar i Sverige har jag inte fått klarhet i.
Det är naturligtvis möjligt att den fyllde någon administrativ funktion som jag inte upptäckt i det bevarade källmaterialet. Men sett till det större sammanhanget och de övriga exemplen på hur tjänstemännen uttryckte sig om judiska flyktingar menar jag att den förklaringen inte är särskilt trolig. Istället tolkar jag detta språkbruk som ett uttryck för det antisemitiska bakgrundsbruset. Det
paradoxala är givetvis att antisemitismen inte slog igenom i behandlingen av
sivu 208
gruppen judar. Därför är det också möjligt att exempelvis Gösta Engzell kunde uppfattas som en räddare och få det varma tack som jag inledningsvis citerade, samtidigt som han också kunde uttrycka antisemitiska föreställningar i korrespondens och promemorior.
När det gällde räddningen av de danska judarna var det ursprungliga syftet givetvis inte att vinna goodwill, men det var samtidigt inte oviktigt vad omvärlden tyckte. Den 5 oktober 1943 skickade Vilgot Hammarling på svenska legationen i London ett brev till Sven Grafström på Utrikesdepartementet där
han skrev att ”det svenska anbudet att mottaga de danska judarna fick här en mycket vidsträckt publicitet” och citerar Manchester Guardian som i sin ledare kopplade erbjudandet att ta emot de danska judarna till den tidigare svenska indignationen över deportationerna av de norska judarna och menade att den svenska regeringen nu gått ett steg längre och genom sitt erbjudande ”nedlagt formlig protest”. The Guardian fortsatte: ”Detta steg, vilket återgiver den sanna svenska andan, kommer att ha hela det svenska folkets stöd. Hitler såväl som varje annan tysk som får lov att veta om saken, måste veta vad det betyder då ett litet neutralt land inom nära räckhåll för Tyskland protesterar mot Hitlers hämndlystna brutalitet och erbjuder offren asyl”. (104)
När det gäller de judiska flyktingarna från Finland blir bilden delvis en annan.Förvisso måste hänsyn tas till att dessa flyktingar inte befann sig i samma utsatta position som judarna i Norge och Danmark eftersom Finland inte var ockuperat. Men landet samarbetade med nazisterna och under 1942 utvisades åtminstone åtta judar, vilket innebar att så länge samarbetet med nazisterna bibehölls fanns det en risk för att ytterligare krav på utlämningar skulle resas. Med detta i åtanke och mot bakgrund av vad jag visat ovan blir det uppenbart att tidigare forsknings beskrivning av hur det svenska agerandet hade vänt skaver betänkligt mot beskrivningen av de judiska flyktingarna i Finlands öde.
Denna grupp flyktingar var statslösa och inte en del av något broderfolk och omfattades inte av någon nordisk tanke. Det fanns ingen beredvillighet att hjälpa de judiska flyktingarna från Finland från Utrikesdepartementets sida.
Snarast vittnar den minnesbild som Bagge målar upp om antisemitiska tongångar under 1930-talet.
Sverige hade under hösten 1943 tagit emot över 7 000 danska judiska flyk-
tingar och totalt befann sig över 50 000 utlänningar i landet i april 1944. (105) Ändå
vållade ett mottagande av 14 statslösa judar ifrån Finland ett sådant huvudbry för den svenska regeringen att Günther såg en risk i att Sverige skulle bli ”någon sorts allmän evakueringsplats för judarna” och fick Bagge att uttrycka
104 RA, UD, 1920 års dossiersystem, HP 21:1056-1057, Vilgot Hammarling (London) till Herr t.f.
Byråchefen S. Grafström (UD), 5.10.1943, inkom UD 19.10.1943, nr: 668. Levine gör också detta
påpekande, se Levine 1998, s. 242.
105 Denna siffra är hämtad ur artikeln ”Utlänningar i Sverige omkring den 1 april 1944”, Sociala
Meddelanden 1944:5, s. 424. Det hade varit bättre att jämföra med en siffra över antalet flyktingar,
men sådana siffror presenterades inte i Sociala Meddelanden under perioden oktober 1943 till
december 1944. Jämför kapitel 8.
sivu 209
antisemitiskt färgade farhågor om att Sverige ”översvämmade[s] av judar”. Sett
till detta tycks det som att mina tidigare tolkningar om att omsvängningen
skedde mer som en långsam process som blev total under hösten 1943 måste
modifieras. Den ambivalens som tjänstemännen uppvisade, och som diskute-
rades i föregående kapitel, accentueras dessutom här.
sivu 210
