måndag 30 maj 2016
onsdag 25 maj 2016
AMI-keskuksesta kirje 15. tammikuuta 2002
Tänään kun järjestelmin kirjahyllyjä, löysin ruotsinkielisen kirjeen muistivihoistani. Kirje tuli oravaisiin, josa olin töissä silloin. En ollut huomannut aukaista sitä vuonna 2002- liimasin vain vihkoon kuoren Suomessa ja nyt sitten otin sen esiin. Kirjoitan sen tähän.
Jerusalem den 15 januari 2002.
"Kära vänner, Shalom från Jerualem!
I december 2001 firade vi Chanukka eller "tempelvigningsfesten" här i Israel. Den kallas också "ljushögtiden", eftersom vi firar ljusets seger över mörkret i samband med judarnas förföljelser under Mackabeertiden. Den här högtiden nämns i Johannes 10: 22-23, som berättar att Jesus deltog i den när "det var vinter". I december firar alltså både judar och kristna Herrens ljus, Hans seger, fred och frid.
I Israel upplever vi en mycket svår tid, eftersom så många människor har dödats i självmordsattacker i Jerusalem, Tel Aviv, Haifa och andra områden i landet. I Jerusalem ägde de här attackerna rum alldeles intill min lägenhet. Den här situationen påverkar oss givetvis på många sätt, och vi frågar oss hur länge skall detta pågå.
Det heliga kriget emot oss leds av Hamas, islamska Jihad och andra terrororganisationer. De har ännu inte gett upp den gamla drömmen att kasta oss i havet. De har tagit på sig ansvaret för dessa illdåd och har lovat fortsätta sina attacker mot den judiska staten och dess invånare, även om de för tillfället lovat att göra ett uppehåll. Sorgligt nog kan de finna stöd för sitt judehat i sin heliga skrift , koranen.
Mitt i allt detta svåra har vårt folk aldrig varit så eniga som nu. Och vi får inte glömma vilka under Gud har gjort i detta land. Vi har fått tillbaka våra fäders land. Judar återvänder från hela världen. Öknen blommar. Detta är ett levande bevis på att Gud håller sina löften. ingen förmår stå emot Hans vilja och göra om intet Hans planer. Låt oss därför stå upp för israel när landet behöver allt stöd det kan få från sina vänner.
Som ni säkert vet, besökte vi Etiopien i oktober 2001 och överlämnade då 25 000 biblar. Det innebär en stor glädje att få dela med sig av "Livets Bröd", som vi har i sådan rikedom. Etiopien har lidit svårt. Under 70-talet hamnade landet under kommunistiskt styre, som lade landet i ruiner och förtryckte dess folk. Idag arbetar islamska rörelser mycket hårt i landet och har stora framgångar, främst beroende på den svåra ekonomiska situationen. Man "köper" människor och får dem att konvertera från kristendomen till islam.
Efter Sydafrika och Indien är Etiopien det land som har drabbats svårast av HIV. I Addis Abeba dör 250 personer varje dag i aids. Vi har nu ett tillfälle och en öppen dörr att hjälpa dessa människor, trösta dem och välsigna dem.
Jag skriver det här brevet till er med en bön att Herren skall hjälpa oss att fortsätta trycka Hans Ord för detta stora land som har en befolkning på ca 70 miljoner.
En väckelse, vars like jag aldrig sett, går nu fram över landet. Den beräknas beröra ungefär 13 miljoner. I en situation när islam går fram och så många samtidigt är öppna för Guds Ord, är det mycket viktigt att vi gör allt vi kan för att göra Bibeln tillgänglig. Vi är nu redo att trycka en upplaga på 25 000 biblar på amhariska. När jag var i Japan i slutet av förra året 2001 hjälpte våra japanska vänner oss med bidrag till tryckningen. Vi behöver dock ytterligare ungefär två hundra tusen kronor. För endast omkring 30 kronor kan vi trycka en bibel. Detta är verkligen en investering i Guds rike. med er hjälp och bön kommer vi att kunna slutföra det här uppdraget. jag vädjar därför om er förbön och ert stöd och hoppas att många ska känna sig kallade att skänka åtminstone några biblar.
Jag tänker ofta på vad som hände när jag gått igenom den stora hjärtoperationen för tio år sedan. innan den ägde rum ville jag läsa Bibeln. jag läste Psalm 119 och jag frågade om jag kunde få ha Bibeln hos mig under operationen. Den måste steriliseras och sjukhuspersonalen slog sedan den i en särskild förpackning. När jag vaknade efter operationen såg jag ljuset från lamporna. Jag var ansluten till tuber och slangar överallt. Jag försökte känna efter om Bibeln fortfarande var där. När jag förstod att den verkligen fanns hos mig upplevde jag en trygghet långt bortom den som läkarna och den fina sjukhuspersonalen kunde ge. Guds Ord förmedlade Hans frid, Hans närvaro. Den oändligt stora gåvan vill jag förmedla till så många som möjligt, just nu i Etiopien och tidigare f.d. Sovjetunionen och många, många länder. Ordets skatt har en rikedom att ge mitt i all fattigdom, och utan det Ordet är man fattig oavsett vad man annars har.
När vi nu gått in i år 2002 har vi stor anledning att tacka och lova Gud. Jag försöker förgäves räkna alla Hans välsignelser Han har gett oss så många möjligheter här i Jerusalem att sprida ordets rikedom, att bygga broar av förståelse och respekt mellan judar och kristna och att på olika sätt stödja Israel.
Vi är mycket glada över , att många barn och ungdomar har fått en läkande behandling i barnens behandlingshem och därmed möjlighet till ett nytt liv. Vi ser glada och harmoniska barn återvända hem till sina ofta sargade familjer. De bär då med sig mycken välsignelse. På så sätt blir behandlingshemmet inte bara till hjälp för barnen utan också för deras familjer och för många andra som de återvänder till.
Jag är tacksam mot herren för allt ni gör för AMI- JC vars uppdrag ständigt förnyas och utökas. På gamla och nya vägar fortsätter vi framåt. Nu vill jag önska er ett riktigt gott nytt år (2003). Må det bli ett år då det blir alltmer uppenbart att herren har hela världen i sin hand, och må det bli ett år då vi får bli till välsignelse för allt fler. Er tillgivne Shlomo."
Vuosi 2001 Israelin historiasta:
https://en.wikipedia.org/wiki/Siberia_Airlines_Flight_1812
https://en.wikipedia.org/wiki/Timeline_of_the_Israeli%E2%80%93Palestinian_conflict
Jerusalem den 15 januari 2002.
"Kära vänner, Shalom från Jerualem!
I december 2001 firade vi Chanukka eller "tempelvigningsfesten" här i Israel. Den kallas också "ljushögtiden", eftersom vi firar ljusets seger över mörkret i samband med judarnas förföljelser under Mackabeertiden. Den här högtiden nämns i Johannes 10: 22-23, som berättar att Jesus deltog i den när "det var vinter". I december firar alltså både judar och kristna Herrens ljus, Hans seger, fred och frid.
I Israel upplever vi en mycket svår tid, eftersom så många människor har dödats i självmordsattacker i Jerusalem, Tel Aviv, Haifa och andra områden i landet. I Jerusalem ägde de här attackerna rum alldeles intill min lägenhet. Den här situationen påverkar oss givetvis på många sätt, och vi frågar oss hur länge skall detta pågå.
Det heliga kriget emot oss leds av Hamas, islamska Jihad och andra terrororganisationer. De har ännu inte gett upp den gamla drömmen att kasta oss i havet. De har tagit på sig ansvaret för dessa illdåd och har lovat fortsätta sina attacker mot den judiska staten och dess invånare, även om de för tillfället lovat att göra ett uppehåll. Sorgligt nog kan de finna stöd för sitt judehat i sin heliga skrift , koranen.
Mitt i allt detta svåra har vårt folk aldrig varit så eniga som nu. Och vi får inte glömma vilka under Gud har gjort i detta land. Vi har fått tillbaka våra fäders land. Judar återvänder från hela världen. Öknen blommar. Detta är ett levande bevis på att Gud håller sina löften. ingen förmår stå emot Hans vilja och göra om intet Hans planer. Låt oss därför stå upp för israel när landet behöver allt stöd det kan få från sina vänner.
Som ni säkert vet, besökte vi Etiopien i oktober 2001 och överlämnade då 25 000 biblar. Det innebär en stor glädje att få dela med sig av "Livets Bröd", som vi har i sådan rikedom. Etiopien har lidit svårt. Under 70-talet hamnade landet under kommunistiskt styre, som lade landet i ruiner och förtryckte dess folk. Idag arbetar islamska rörelser mycket hårt i landet och har stora framgångar, främst beroende på den svåra ekonomiska situationen. Man "köper" människor och får dem att konvertera från kristendomen till islam.
Efter Sydafrika och Indien är Etiopien det land som har drabbats svårast av HIV. I Addis Abeba dör 250 personer varje dag i aids. Vi har nu ett tillfälle och en öppen dörr att hjälpa dessa människor, trösta dem och välsigna dem.
Jag skriver det här brevet till er med en bön att Herren skall hjälpa oss att fortsätta trycka Hans Ord för detta stora land som har en befolkning på ca 70 miljoner.
En väckelse, vars like jag aldrig sett, går nu fram över landet. Den beräknas beröra ungefär 13 miljoner. I en situation när islam går fram och så många samtidigt är öppna för Guds Ord, är det mycket viktigt att vi gör allt vi kan för att göra Bibeln tillgänglig. Vi är nu redo att trycka en upplaga på 25 000 biblar på amhariska. När jag var i Japan i slutet av förra året 2001 hjälpte våra japanska vänner oss med bidrag till tryckningen. Vi behöver dock ytterligare ungefär två hundra tusen kronor. För endast omkring 30 kronor kan vi trycka en bibel. Detta är verkligen en investering i Guds rike. med er hjälp och bön kommer vi att kunna slutföra det här uppdraget. jag vädjar därför om er förbön och ert stöd och hoppas att många ska känna sig kallade att skänka åtminstone några biblar.
Jag tänker ofta på vad som hände när jag gått igenom den stora hjärtoperationen för tio år sedan. innan den ägde rum ville jag läsa Bibeln. jag läste Psalm 119 och jag frågade om jag kunde få ha Bibeln hos mig under operationen. Den måste steriliseras och sjukhuspersonalen slog sedan den i en särskild förpackning. När jag vaknade efter operationen såg jag ljuset från lamporna. Jag var ansluten till tuber och slangar överallt. Jag försökte känna efter om Bibeln fortfarande var där. När jag förstod att den verkligen fanns hos mig upplevde jag en trygghet långt bortom den som läkarna och den fina sjukhuspersonalen kunde ge. Guds Ord förmedlade Hans frid, Hans närvaro. Den oändligt stora gåvan vill jag förmedla till så många som möjligt, just nu i Etiopien och tidigare f.d. Sovjetunionen och många, många länder. Ordets skatt har en rikedom att ge mitt i all fattigdom, och utan det Ordet är man fattig oavsett vad man annars har.
När vi nu gått in i år 2002 har vi stor anledning att tacka och lova Gud. Jag försöker förgäves räkna alla Hans välsignelser Han har gett oss så många möjligheter här i Jerusalem att sprida ordets rikedom, att bygga broar av förståelse och respekt mellan judar och kristna och att på olika sätt stödja Israel.
Vi är mycket glada över , att många barn och ungdomar har fått en läkande behandling i barnens behandlingshem och därmed möjlighet till ett nytt liv. Vi ser glada och harmoniska barn återvända hem till sina ofta sargade familjer. De bär då med sig mycken välsignelse. På så sätt blir behandlingshemmet inte bara till hjälp för barnen utan också för deras familjer och för många andra som de återvänder till.
Jag är tacksam mot herren för allt ni gör för AMI- JC vars uppdrag ständigt förnyas och utökas. På gamla och nya vägar fortsätter vi framåt. Nu vill jag önska er ett riktigt gott nytt år (2003). Må det bli ett år då det blir alltmer uppenbart att herren har hela världen i sin hand, och må det bli ett år då vi får bli till välsignelse för allt fler. Er tillgivne Shlomo."
Vuosi 2001 Israelin historiasta:
https://en.wikipedia.org/wiki/Siberia_Airlines_Flight_1812
https://en.wikipedia.org/wiki/Timeline_of_the_Israeli%E2%80%93Palestinian_conflict
2001
Main article: Violence in the Israeli–Palestinian conflict 2001
|
|
| January 21–27 | Taba Summit. Peace talks between Israel and the Palestinian Authority aimed to reach the "final status" of negotiations. Ehud Barak temporarily withdrew from negotiations during the Israeli elections, and subsequently Ariel Sharon refused to continue negotiating in the face of the newly erupted violence. |
| February 6 | Ariel Sharon of Likud elected Prime Minister and refused to continue negotiations with Yasser Arafat at the Taba Summit. |
| March 26 | Murder of Shalhevet Pass, a 10-month-old Israeli baby was shot dead by a Palestinian sniper.[55] The Israeli public was shocked when the investigation concluded that the sniper deliberately aimed for the baby.[56] |
| June 1 | Dolphinarium massacre. A Hamas suicide bomber exploded himself at the entrance of a club. 21 Israelis killed, over 100 injured, all youth. Five months prior to the bombing, there was a failed terrorist attempt at the same spot. |
| August 9 | Sbarro restaurant massacre. A suicide bomber wearing an explosive belt weighing 5 to 10 kilograms, containing explosives, nails, nuts and bolts, detonated his bomb. In the blast 15 people (including 7 children and a pregnant woman) were killed, and 130 wounded. Both Hamas and the Islamic Jihad initially claimed responsibility. |
| August 27 | Abu Ali Mustafa, the General Secretary of the Popular Front for the Liberation of Palestine, was assassinated by an Israeli missile shot by an Apache helicopter through his office window in Ramallah.[57] |
| October 17 | Israeli Tourism Minister Rehavam Zeevi assassinated in Jerusalem by members of the Popular Front for the Liberation of Palestine. |
| December 1 | 11 Israeli civilians, nine of them teenagers, were killed and 188 injured in a Hamas suicide bombing attack.[58] |
tisdag 24 maj 2016
36 Rabbiinisukupolven ketjun 37. sukupolven lapsi pelastui Holokaustista Israelin päärabbiiniksi
Kirjahyllyistäni löytyi yli kymmenen vuoden takaa paperi, jonka tekstin kirjoitan muistiin 24.5. 2016. Linkistä saan tekstiin vielä täydennystä Lolakin ja Naftalin, rabbiinisukupolven nuorien, ihmeelliseen kertomukseen, miten he pääsivät kuoleman laaksosta Israeliin, elävien maahan. Löydän myös muita lähteitä englanniksi.
Lähde http://www.lchaimweekly.org/lchaim/5754/314.htm
http://www.yadvashem.org/yv/en/exhibitions/survivors/lau.asp
https://en.wikipedia.org/wiki/Yisrael_Meir_Lau
The time: 4:10 a.m.
The door to the Rebbe's room opened, and the Rebbe could be seen escorting a young rabbi out.
He had just finished a private audience that lasted for two hours and forty minutes. The tens of students waiting outside were filled with curiosity.
They had heard that the pleasant man served as the rabbi of a neighborhood in Tel Aviv, but this did not justify such a lengthy private audience.
When they heard the Rebbe's final words to the young rabbi, their curiosity turned to respect. What had the Rebbe said? "I bless you that just as today your influence spreads over part of Tel Aviv, it should eventually spread over all of Tel Aviv and finally over all of Israel."
The young rabbi pondered the surprising conclusion to his discussion with the Rebbe.
He had thought that his greatest accomplishment was that he was still alive and able to meet the Rebbe. Yet the Rebbe had predicted a great and glorious future for him.
His thoughts returned to the past...
Seven-and-a-half year old Lolak knew that his parents were no longer alive. He knew that his brothers had also died.
Only he and Naftali, who was ten years older than he, were left.
Even Naftali had been cruelly separated from him. Lolak was being held with Russian prisoners of war, while his brother was kept nearby in a section reserved for Jews.
One morning Naftali was ordered to join a group of Jews who were told that they were going to work outside the camp. Naftali knew better. He realized that this was to be his final journey, a march to death. His eyes furiously searched the other side of the fence until he found what he was looking for - his little brother Lolak.
Under the eyes of the camp guards, he ran towards his brother and motioned him to come close to the fence. He stretched his hands through the fence to touch his brother one last time, and then, with tears streaming down his face, he said, "Listen, my dear Lolak. They are taking me away, and we will never see each other again. If you do manage to live, know that there is a place in the world called the Land of Israel. Go there and say only that you are the son of the Rav of Pietrokov. We have an uncle there who will surely find you."
Against all odds, in a most miraculous way, Naftali managed to escape the jaws of death.
He lived to find his brother and rescue him.
For months the two boys fled from the Germans and hid in the forest.
At times Naftali had to carry his little Lolak hidden in a sack on his shoulders. They both survived the war and reached the shores of the Holy Land.
Lolak was now known by his full name, Yisrael Meir Lau.
He grew up and studied in a yeshiva.
One goal always stood before him: to become a Rav.
A glorious chain of thirty-six generations of rabbis had preceded him. He was determined not to break the chain.
Years passed and Yisrael Meir succeeded in his goal.
He was appointed as the rabbi of an important neighborhood in North Tel Aviv.
In the years to come, Rabbi Lau earned a place of honor in the rabbinic world. From the neighborhood in North Tel Aviv, he went on to become the Chief Rabbi of Netanya.
Early in the spring of 5748 (1988), Rabbi Lau arrived once again in New York to meet with the Rebbe.
His esteemed father-in-law, Rav Yedidya Frankel, Chief Rabbi of Tel Aviv, had passed away a year and a half earlier.
During their meeting the Rebbe had hinted that Rabbi Yisrael Meir would soon be appointed Chief Rabbi of Tel Aviv.
When Rabbi Lau informed the Rebbe that elections to the post of chief Rabbi of Tel Aviv had not yet been held - the elective body had not even been appointed - the Rebbe just smiled and said, "Indeed, the formal elections have not yet taken place, but in Heaven, the decision has already been made as to who will be the next Rabbi of Tel Aviv."
Less than seven months later, on the 15th of Elul, Rabbi Lau was appointed Chief Rabbi of Tel Aviv.
Exactly three years later to the day, Rabbi Lau again arrived at "770."
It was a Sunday, when the Rebbe handed out his weekly dollars for tzedaka.
Rabbi Lau told the Rebbe about the mikva that was being built in Tel Aviv and other projects he had initiated. He asked for the Rebbe's blessing for all these activities.
Suddenly, without any preamble, the Rebbe said to Rabbi Lau, "You should go from strength to strength. Snatch whatever time you can during your administration as Chief Rabbi of Tel Aviv... in two years or less you will be appointed Chief Rabbi of Israel."
Excited and perhaps a bit confused, Rabbi Lau answered, "With the Rebbe's blessing."
"But a person cannot be forced in such a matter. It must be with your consent," the Rebbe continued. "If I intercede in this matter, then it will probably become a reality..."
Indeed, less than a year and a half later, Rabbi Yisrael Meir Lau was appointed Chief Rabbi of Israel.
During a spontaneous meal of thanksgiving that night in his home, Rabbi Lau revealed that despite all the tension of the election campaign, he had never doubted that he would merit the esteemed position. As he stated in numerous interviews, he believes in the prophetic words of the Rebbe, which have proven to be true time and again.
Lähde http://www.lchaimweekly.org/lchaim/5754/314.htm
http://www.yadvashem.org/yv/en/exhibitions/survivors/lau.asp
https://en.wikipedia.org/wiki/Yisrael_Meir_Lau
The date: Spring, 5734 (1974).
The place: 770 Eastern Parkway, the reception room of the Lubavitcher Rebbe's office.The time: 4:10 a.m.
The door to the Rebbe's room opened, and the Rebbe could be seen escorting a young rabbi out.
He had just finished a private audience that lasted for two hours and forty minutes. The tens of students waiting outside were filled with curiosity.
They had heard that the pleasant man served as the rabbi of a neighborhood in Tel Aviv, but this did not justify such a lengthy private audience.
When they heard the Rebbe's final words to the young rabbi, their curiosity turned to respect. What had the Rebbe said? "I bless you that just as today your influence spreads over part of Tel Aviv, it should eventually spread over all of Tel Aviv and finally over all of Israel."
The young rabbi pondered the surprising conclusion to his discussion with the Rebbe.
He had thought that his greatest accomplishment was that he was still alive and able to meet the Rebbe. Yet the Rebbe had predicted a great and glorious future for him.
His thoughts returned to the past...
Seven-and-a-half year old Lolak knew that his parents were no longer alive. He knew that his brothers had also died.
Only he and Naftali, who was ten years older than he, were left.
Even Naftali had been cruelly separated from him. Lolak was being held with Russian prisoners of war, while his brother was kept nearby in a section reserved for Jews.
One morning Naftali was ordered to join a group of Jews who were told that they were going to work outside the camp. Naftali knew better. He realized that this was to be his final journey, a march to death. His eyes furiously searched the other side of the fence until he found what he was looking for - his little brother Lolak.
Under the eyes of the camp guards, he ran towards his brother and motioned him to come close to the fence. He stretched his hands through the fence to touch his brother one last time, and then, with tears streaming down his face, he said, "Listen, my dear Lolak. They are taking me away, and we will never see each other again. If you do manage to live, know that there is a place in the world called the Land of Israel. Go there and say only that you are the son of the Rav of Pietrokov. We have an uncle there who will surely find you."
Against all odds, in a most miraculous way, Naftali managed to escape the jaws of death.
He lived to find his brother and rescue him.
For months the two boys fled from the Germans and hid in the forest.
At times Naftali had to carry his little Lolak hidden in a sack on his shoulders. They both survived the war and reached the shores of the Holy Land.
Lolak was now known by his full name, Yisrael Meir Lau.
He grew up and studied in a yeshiva.
One goal always stood before him: to become a Rav.
A glorious chain of thirty-six generations of rabbis had preceded him. He was determined not to break the chain.
Years passed and Yisrael Meir succeeded in his goal.
He was appointed as the rabbi of an important neighborhood in North Tel Aviv.
In the years to come, Rabbi Lau earned a place of honor in the rabbinic world. From the neighborhood in North Tel Aviv, he went on to become the Chief Rabbi of Netanya.
Early in the spring of 5748 (1988), Rabbi Lau arrived once again in New York to meet with the Rebbe.
His esteemed father-in-law, Rav Yedidya Frankel, Chief Rabbi of Tel Aviv, had passed away a year and a half earlier.
During their meeting the Rebbe had hinted that Rabbi Yisrael Meir would soon be appointed Chief Rabbi of Tel Aviv.
When Rabbi Lau informed the Rebbe that elections to the post of chief Rabbi of Tel Aviv had not yet been held - the elective body had not even been appointed - the Rebbe just smiled and said, "Indeed, the formal elections have not yet taken place, but in Heaven, the decision has already been made as to who will be the next Rabbi of Tel Aviv."
Less than seven months later, on the 15th of Elul, Rabbi Lau was appointed Chief Rabbi of Tel Aviv.
Exactly three years later to the day, Rabbi Lau again arrived at "770."
It was a Sunday, when the Rebbe handed out his weekly dollars for tzedaka.
Rabbi Lau told the Rebbe about the mikva that was being built in Tel Aviv and other projects he had initiated. He asked for the Rebbe's blessing for all these activities.
Suddenly, without any preamble, the Rebbe said to Rabbi Lau, "You should go from strength to strength. Snatch whatever time you can during your administration as Chief Rabbi of Tel Aviv... in two years or less you will be appointed Chief Rabbi of Israel."
Excited and perhaps a bit confused, Rabbi Lau answered, "With the Rebbe's blessing."
"But a person cannot be forced in such a matter. It must be with your consent," the Rebbe continued. "If I intercede in this matter, then it will probably become a reality..."
Indeed, less than a year and a half later, Rabbi Yisrael Meir Lau was appointed Chief Rabbi of Israel.
During a spontaneous meal of thanksgiving that night in his home, Rabbi Lau revealed that despite all the tension of the election campaign, he had never doubted that he would merit the esteemed position. As he stated in numerous interviews, he believes in the prophetic words of the Rebbe, which have proven to be true time and again.
From Miracles and Wonders, Vol. 2.
fredag 20 maj 2016
Ruotsalainen kuin ihmisen mieli!
http://www.expressen.se/gt/karlssons-losning-for-nya-flyktingboenden/
Kun olin Rooman matkalla 2006, turistikylä jossa asuimme hehkuvalla helteellä, oli muodostettu karavaanitaloista- joita voitiin siirtää tarvittaessa varamaan pyörillä. Niissä oli tilava huone, suihkutila ja WC, ja mahdollisuus tehdä ruokaa. Tuuletus oli mahtava- vaikka auringossa paahtoi yli 40 astetta, sisällä sai miellyttävän viileyden, kuin talven viimaisen ilman- jota miltei kuin joi hengittämällä keuhkoihinsa siinä helteessä. Talon edessä oli pöytä ja tuolia, joten aamupalat saattoi kattaa ihanassa Rooman varjottomassa auringossa. . Tämä turistikylä oli nimeltään muistaakseni Sun Set Hill ja sijaitsi länteen Rooman kaupungin kukkuloista. Kun tuli bussilta ylämäkeä kukkulalle, tien varrella oli viikunapuita vihreine raakileineen.
Kun Ruotsiin - ja keikan saarille tuli tuo maahanmuuttajien asuttamisongelma, ajattelin sellaista ihanaa karavaanikylää. Sellaisia taloja voi siirtää kohtuullisen kätevästi ja kylän voi rakentaa katuineen ja postinumeroineen hyvin käytännölliseksi, pääkatu ja sivukadut- autojen parkkipaikat.
Meitä oli kolme turistia matkalla ja tila oli meille sopiva.
Karlssonin talon tilavuus on hieman suurempi kuin ne turistikaravaanit, joissa olimme. Ne eivät varmaan olleet yli 20 neliötä.
Minusta B Karsslonin ajatus on aivan mahtava!
On harvinaista, että on ihmisiä, jotka voivat toteuttaa asioita, mitä jotkuvat vain unelmoivat. Kyseessähän on absoluuttinen mannermainen hätätilanne eikä ihmisten integriteetistä ja ihmisoikeuksista tulisi tinkiä. Kyllä asiasta jossain vaiheessa ajanvirtaa ja historiaa tulee omat siunauksensakin niille, jotka "auttavat miestä mäessä eikä mäen alla".
Kun olin Rooman matkalla 2006, turistikylä jossa asuimme hehkuvalla helteellä, oli muodostettu karavaanitaloista- joita voitiin siirtää tarvittaessa varamaan pyörillä. Niissä oli tilava huone, suihkutila ja WC, ja mahdollisuus tehdä ruokaa. Tuuletus oli mahtava- vaikka auringossa paahtoi yli 40 astetta, sisällä sai miellyttävän viileyden, kuin talven viimaisen ilman- jota miltei kuin joi hengittämällä keuhkoihinsa siinä helteessä. Talon edessä oli pöytä ja tuolia, joten aamupalat saattoi kattaa ihanassa Rooman varjottomassa auringossa. . Tämä turistikylä oli nimeltään muistaakseni Sun Set Hill ja sijaitsi länteen Rooman kaupungin kukkuloista. Kun tuli bussilta ylämäkeä kukkulalle, tien varrella oli viikunapuita vihreine raakileineen.
Kun Ruotsiin - ja keikan saarille tuli tuo maahanmuuttajien asuttamisongelma, ajattelin sellaista ihanaa karavaanikylää. Sellaisia taloja voi siirtää kohtuullisen kätevästi ja kylän voi rakentaa katuineen ja postinumeroineen hyvin käytännölliseksi, pääkatu ja sivukadut- autojen parkkipaikat.
Meitä oli kolme turistia matkalla ja tila oli meille sopiva.
Karlssonin talon tilavuus on hieman suurempi kuin ne turistikaravaanit, joissa olimme. Ne eivät varmaan olleet yli 20 neliötä.
Minusta B Karsslonin ajatus on aivan mahtava!
On harvinaista, että on ihmisiä, jotka voivat toteuttaa asioita, mitä jotkuvat vain unelmoivat. Kyseessähän on absoluuttinen mannermainen hätätilanne eikä ihmisten integriteetistä ja ihmisoikeuksista tulisi tinkiä. Kyllä asiasta jossain vaiheessa ajanvirtaa ja historiaa tulee omat siunauksensakin niille, jotka "auttavat miestä mäessä eikä mäen alla".
torsdag 19 maj 2016
söndag 15 maj 2016
Lembergin kaupunki - Nyky Ukrainassa
Kaupunki kuului Puolaan
vuosina 1340-1772 sekä uudelleen Puolan itsenäistyttyä vuosina
1919-1939 (muodollisesti vuoteen 1945). Vuosina 1772-1919 se kuului
Itävalta-Unkarin keisarikuntaan nimellä Lemberg. Lvivissä julistettiin
vuonna 1918 Itävalta-Unkarista itsenäinen Länsi-Ukrainan kansantasavalta, joka joutui Puolan–Neuvosto-Venäjän sodassa 1919 puolalaisten miehittämäksi. Pitääkseen kiinni ukrainalaisuudestaan Länsi-Ukraina sulautui Ukrainan kansantasavaltaan, mutta sodan jatkuessa 1920 alue joutui bolsevistisen Venäjän haltuun puna-armeijan edetessä Puolaan Varsovan edustalle saakka. Riian rauhassa Venäjän ja Puolan kesken 1921 kuitenkin sovittiin, että Lviv ympäristöineen tuli kuulumaan Puolaan.
Vuoden 1931 väestönlaskennan mukaan kaupungin 312 231 asukkaasta oli
roomalaiskatolilaisia (eli käytännössä puolalaisia) 50,44 %,
juutalaisia 31,9 % ja
kreikkalaiskatolilaisia (ns. uniaatteja eli käytännössä ukrainalaisia) 15,9 %.
Lviv oli maailmansotien välisenä aikana tärkeä puolalaisen ja juutalaisen kulttuurin keskus.
Natsi-Saksan Puolaan 1939 tekemän hyökkäyksen jälkeen Neuvostoliitto hyökkäsi Itä-Puolaan, minkä seurauksena Lviv joutui neuvostomiehityksen alle. Tuhansia kaupunkilaisia - lähinnä puolalaista ja juutalaista sivistyneistöä - surmattiin ja pakkosiirrettiin Neuvostoliiton itäosiin.
Natsi-Saksan hyökättyä Neuvostoliittoon ja sen miehittämille alueille 1941 Lviv tuli kuulumaan saksalaisten miehityshallintoa edustaneen Puolan kenraalikuvernementin Galitsian piiriin.
Natsit murhasivat miehitysaikanaan Lvivin lähes koko juutalaisväestön, arviolta 100 000 ihmistä eli vajaan kolmanneksen kaupungin asukkaista.
Vuonna 1944 Lvivin valtasivat jälleen neuvostojoukot.
Muodollisesti Puola joutui luovuttamaan Itä-Galitsian alueen myötä Lvivin Neuvostoliitolle 1945 ja edelleen Ukrainan neuvostotasavaltaan. Kaupunkiin jääneet puolalaiset (noin 100 000–140 000 ihmistä) siirrettiin nyky-Puolan alueelle.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lviv
Vuoden 1931 väestönlaskennan mukaan kaupungin 312 231 asukkaasta oli
roomalaiskatolilaisia (eli käytännössä puolalaisia) 50,44 %,
juutalaisia 31,9 % ja
kreikkalaiskatolilaisia (ns. uniaatteja eli käytännössä ukrainalaisia) 15,9 %.
Lviv oli maailmansotien välisenä aikana tärkeä puolalaisen ja juutalaisen kulttuurin keskus.
Natsi-Saksan Puolaan 1939 tekemän hyökkäyksen jälkeen Neuvostoliitto hyökkäsi Itä-Puolaan, minkä seurauksena Lviv joutui neuvostomiehityksen alle. Tuhansia kaupunkilaisia - lähinnä puolalaista ja juutalaista sivistyneistöä - surmattiin ja pakkosiirrettiin Neuvostoliiton itäosiin.
Natsi-Saksan hyökättyä Neuvostoliittoon ja sen miehittämille alueille 1941 Lviv tuli kuulumaan saksalaisten miehityshallintoa edustaneen Puolan kenraalikuvernementin Galitsian piiriin.
Natsit murhasivat miehitysaikanaan Lvivin lähes koko juutalaisväestön, arviolta 100 000 ihmistä eli vajaan kolmanneksen kaupungin asukkaista.
Vuonna 1944 Lvivin valtasivat jälleen neuvostojoukot.
Muodollisesti Puola joutui luovuttamaan Itä-Galitsian alueen myötä Lvivin Neuvostoliitolle 1945 ja edelleen Ukrainan neuvostotasavaltaan. Kaupunkiin jääneet puolalaiset (noin 100 000–140 000 ihmistä) siirrettiin nyky-Puolan alueelle.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lviv
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)